Beskrivning av Upplevelse:

1990, New Delhi, Indien:

Jag var 19 år gammal och gick på college på den tiden. Jag var på väg hem från skolan i en buss. Bussen hade en nödutgång längst bak som var ett fönster (storlek ung 3*1,5m). Det råkade vara så att jag stod upp i bussen, och lutade mig mot nödutgången. Bussen åkte snabbt, och svängde; när den svängde öppnade sig fönstret som var en nödutgång mot utsidan, och jag föll ur bussen baklänges med huvudet före mot marken.....Det är det sista jag minns av olyckan. I nästa sekund såg jag mig själv stå bredvid min egen kropp (som låg på marken), och den första tanken som slog mig (medan jag tittade på min kropp som låg på marken var, "Tack och lov, jag föll inte; det är någon annan som ligger där). I nästa sekund var jag i min kropp igen, låg på marken, och någon väckte mig.

Under tiden, när jag betraktade min egen kropp, minns jag tydligt att jag kände glädje över att inte vara det minsta skadad, total disorientering från min egen kropp, kände inte igen min egen kropp, indentifierade mig med att jag var den som tittade på den andra kroppen som låg på marken. Jag kände ingen smärta, eller känslor, förutom att jag var lycklig över att jag inte var skadad.

Jag tror att hela händelsen varade i omkring 1 minut, allra mest.

Det sättet som den här upplevelsen förändrade mig på var att jag inte längre är rädd för döden, för jag vet att först så är det ingen smärta förknippad med döden, och för det andra, så kommer jag inte att vara ledsen över att jag har lämnat dem jag älskade, för jag kommer inte att ha några bindningar kvar, jag kommer att vara fri.