Beskrivning av Upplevelse:

Jag blev medvetslös en gång i ambulansen på den korta vägen till sjukhuset och kvicknade sen till när dom rullade in mig på akuten. När jag kom in till akutmottagningen började dom arbeta på mig.  Jag fick reda på senare att jag hade en krossad mjälte, som togs bort när jag opererades, brutna revben och en massa svåra skrubbsår och blåmärken från att ha blivit släpad och jag hade förlorat en massa blod. Medan doktorerna och sjuksköterskorna var upptagna med att jobba på mig, dom frågade mig frågor - som vad mitt namn var, så kände jag att jag blev väldigt svag och lätt. Sen helt plötsligt kunde jag inte höra något längre, jag kunde se hur sjuksköterskornas munnar rörde på sig och visste att dom pratade ganska högljutt med varandra och med doktorn, så jag insåg att något höll på att förändras snabbt. Jag fortsatte att öppna och stänga ögonen och tänkte att det på något sätt skulle hjälpa mig att höra dom igen. Då helt plötsligt var jag inte där längre, jag åkte ner mitt igenom en jättestor tunnel, som verkade vara belyst innifrån väggarna.  Jag märkte att jag förflyttade mig för tunnelns väggar hade en sorts spiral effekt.  Jag kommer ihåg att jag tänkte hur vackert det var och blev förvånad över hur jag kunde hänga kvar i luften och flyga så snabbt genom mitten av den här väldiga saken. När jag åkte igenom den, så började jag glömma bort mitt liv och familj och jag blev uppskrämd och orolig över det. Det plågar mig än idag. Sen slutade jag att röra på mig och verkade sväva istället och jag blev medveten om en annan person eller väsen som fanns bredvid mig.  Den hade en genomskinlig form och var mer som en stor vit lysande energi form. Den här energin kände mig personligen. En röst, som lät som en mansröst och samtidigt inte, trängde in i mitt huvud och kallade mig vid namn, den sa "Denise, det är inte dags nu, du måste återvända".  Jag svarade med min tanke (det verkade vara enda sättet att kommunicera på) att jag inte ville, att det gjorde för ont. Då rörde han sin arm framför sig (det såg mer ut som en glödande vit rockärm) och jag tittade dit han verkade peka och såg framfor oss en piedestal med en jättestor urgammal bok ovanpå som låg öppen.  Jag tänkte "jag vill gå och titta på den" och jag blev tillsagd omedelbart att jag inte kunde.  Sen sa han till mig "det är Boken med alla Svar; du kan inte titta i den och sen återvända".  Sen helt plötsligt var jag tillbaka i den stora tunneln igen och återvände till min kropp.
Var någon medicin eller substans inblandad med förmåga att inverka på upplevelsen?       Nej      

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?    Ja      För du kan inte uppleva vad jag kände och gjorde eftersom det är "här". Jag "kände" allt med min själ mer än vid vanlig tankegång. 

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?     Ja      Jag hade blivit överkörd av min bil två gånger på en parkeringsplats. Jag hade startat bilen under motorhuven som jag sett min pappa gjort när inte hans bil startat.  Bilen startade men jag hade kvar en växel i och den började backa så jag sprang efter den och hoppade in och försökte trycka ner bromsen.  Min träskoliknande sko fastnade under endera gasen eller bromsen på bilen.  Jag blev sen släpad och ramlade ut och blev överkörd. Eftersom hjulen var vridna åt sidan och jag var illa skadad när den först körde över mig, så hann jag inte upp i tid när den körde runt och körde över mig en andra gång.  Det här hände bara några kvarter från sjukhuset och bredvid en restaurang med två polismän som satt och åt lunch. När dom hörde allt oväsen från min bil, som körde in i andra parkerade bilar, kom dom springande och ringde sen ambulansen.  Jag bad till Gud när jag såg bildäcket komma emot mig igen att det inte skulle köra över mitt huvud, vilket det inte gjorde annars kunde jag inte skriva det här idag. 

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?   Väldigt pigg skulle jag beskriva det som. Jag kände mig mer levande under den här upplevelsen än vad jag någonsin gjort.  Jag kände mig helt fantastisk, mitt fysiska jag var mer i harmoni.  Jag såg att jag hade en kropp när jag åkte genom tunneln.  Det var så häpnadsväckande att det inte gjorde ont.

Var upplevelsen som en dröm i något fall?           Inte som en dröm.  Mer vaket ån något annat, som att leva i fulländelse. 

Upplevde du separation av medvetandet från din kropp?          Nej.     Min kropp var helt perfekt, helt felfri.  Ingen smärta, viktlös.   

Vilka känslor hade du under upplevelsen?           Frid, som om jag var omringad av vatten i en pool, fast både inuti och utanpå.    

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?               Nej

Kände du igen några bekanta platser eller något från bekanta religiösa ställen eller var du på några platser där det fanns otroliga eller fascinerande varelser?         Nej     Det var ett ställe, inte här, men som fortfarande existerar. Det enda solida som jag såg var piedestalen och boken. Tunneln var väldigt verklig, men var nästan organisk. Det var silver färgad och verkade röra sig i vågor. 

Såg du ett ljus?         Ja         Bara "ljus varelsen" i slutet av tunnlen. 

Träffade du eller såg några andra varelser?         Ja       "Ljus varelesen" eller Gud.  

Medan du var ute ur kroppen, upplevde du ett annat tillstånd och iakttog vad som hände?    Nej      

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?          Nej         Jag har inte papperen från sjukhuset som säger att jag "dog" 3 gånger. Två gånger under akutoperationen.  

Lade du märke till hur dina fem sinnen fungerade, och på vilket sätt var de annorlunda?    Ja      Jag kunde se, men jag hade ingen känsel, jag rörde inget och kände inte vinden i tunneln eller någon temperatur. Jag försökte inte röra vid "ljus varelsen" och han försökte inte röra mig. När jag ville se vad som stog i boken, tänkte jag det, och sen började jag åka emot den, men blev stoppad av hans tanke att jag inte kunde se den och sen återvända.  

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?    Ja      Jag var inte medveten om att tiden gick eller att den ens fanns. När han sa ord som "återvända", verkade det som om tiden ändåå existerade, i alla fall när jag kommit fram till den här platsen. 

Hade du en känsla av att veta, speciell kunskap, universell ordning och/eller syfte?    Ja    Jag vet att han existerade innan jag kom dit. Han visste mitt namn, han sa att det inte var dags och att jag måste återvända. "Boken med alla Svar" antydde att den fanns till för att vi skulle läsa den någon gång. Personligen är jag väldigt glad över att veta att den finns. Jag har haft profetiska drömmar ända sedan jag var en ung flicka, fast inte om viktiga saker, bara normala händelser. Efter det här så har jag inte kunnat stänga av det här andra tillståndet av medvetenhet. Jag lever nu ett förbättrat liv, som en souvenir. 

Hade gränsen någon fysisk form?                         Osäker               Jag verkade veta att jag skulle stanna kvar nära "ljus varelsen" och förutom att titta i boken vad skulle jag göra?  Det fanns en oändlig rymd efter jag åkt igenom tunneln, men jag kände att det fanns en separation mellan oss och boken.    

Blev du medveten om framtida händelser?          Nej      

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?         Ja       "Ljus varelsen" sa:  "Denise, det är inte dags nu".  Jag sa åt honom att jag inte ville återvända för det gjorde så ont. 

Har du haft några psykiska, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?      Ja      Jag har vad min moster kallar uppenbarelser.   Natten innan första rymdfärjan exploderade så hade jag en vision av något som exploderade i rymden, den amerikanska flaggan och att det skulle påverka alla i Amerika på något sätt. Jag kunde inte se vad det var och jag var rädd att det skulle vara en bomb eller något likande. Nästa morgon exploderade rymdfärjan när den sköts upp. Ibland ser jag rubriker från tidningar.  När jag bodde i Escondido, Kalifornien så såg jag en bild i mitt huvud med rubriken "Eldstormar". Jag skrev ner det och berättade det för en vän och min dotter, för det fortsatte att irritera mig. Sen ett par veckor senare hade vi hemska eldsvådor i området och jag läste tidningsrubriken "Eldstormar". Liknande saker händer och min familj och vänner är vana vid det nu.  

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?     Ja        Det var väldigt svårt för mig att veta att jag maste vara kvar här. Jag kommer ihåg att jag kände om jag försökte tänka hårt nog på vad som hänt och försöka återuppleva det så skulle jag helt enkelt åka tillbaka. Det tog en massa år innan jag fick tillbaka mitt "jordliga tankesätt" igen. Det var svart att ta en massa saker allvarligt som människor i min ålder gjorde. Jag var glad att vara tillbaka...i alla fall efter jag läkt, vilket tog ett par år. Men jag visste att det viktigaste i livet är att behandla folk bra, vara en bra person och visa andra kärlek. Det verkar vara det viktigaste vi kan göra. Det verkar som det har att göra med när vi lämnar jorden; vad slags påverkan det har när vi älskar andra och uppskattar våra liv här. 

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?     Oh  boy, jag går i kyrkan ibland.  Jag försöker fortfarande räkna ut varför vi har folk i kyrkan och vad den är till för. I grund och botten tycker jag att den ska vara till för att folk ska känna sig älskade och att ena allmänheten till att uppskatta livet och allt levande. Det verkar mer som den skiljer på folk och av många orsaker gör totala motsatsen.   

Då det gäller förhållanden så förlovade jag mig med sjukvårdsbiträdet som jobbade på sjukhuset.  Jag fick reda på att han satt vid min sida kväll efter kväll i veckor medan jag frisknade till.  Efter ett tag gjorde vi slut och han åkte iväg på en mission för mormonska kyrkan och jag såg honom aldrig igen.  Han sa att min upplevelse fick honom att känna behovet att göra det.   

Angående min karriär, hade jag det svårt att ta mina jobb på allvar. Jag kunde vakna upp en solig dag och känna mig skyldig att njuta av vad Gud givit oss...men eftersom tiden gick och kraven och tillfredsställelsen från att jobba tog över, så lärde jag mig att fokusera och stanna kvar på jorden. Jag har ägt min egen firma i många år nu och jag är övertygad att det är så jag kan ha friheten att springa ut och titta på en fjäril som flyger eller äta choklad vid mitt skrivbord utan att vara rädd att förlora jobbet.  Det är en sak som måste förändras, attityden att folk inte kan jobba om dom inte är i "själslig bur".  Hur det började vet jag inte, men det är definitivt syndigt. Folk måste leva och jobba inte jobba för att leva.   Jordelivet var inte menat att vara som det är nu.  Våra liv är för inrutade.  

Har ditt liv förändrats specifikt som ett resultat av din upplevelse?       Ja   Det har gått många år sen den här upplevelsen, men jag kommer ihåg att jag insåg att jag var förändrad för evigt. Borta var den naiva 18-åringen, det gjorde mig annorlunda och ibland kände jag mig som en utomstående. Innan du har en upplevelse som denna är du precis som alla dina kompisar och alla andra. Du vet inte med säkerhet om något. Efter en sån upplevelse, så vet du att allt du säger och gör och hur du lever har utan tvekan en betydelse.  Så då är det inte roligt längre!   Skämt åsido, när man är 18 kändes det så ibland.  Det gjorde mig ansvarsfull tidigt. 

Har du delat upplevelsen med andra?       Ja      Ibland, när jag pratar med andra så säger dom något som gör att jag berättar. Inte allt vanligtvis, men delar av den, som om dom behövde höra det just då av någon anledning. Jag älskar när det händer, den ömsesidiga delningen är fantastisk. Nyligen stog jag i en kassa kö och då hände det. Jag la märke till kvinnans väska framför mig och sa att jag tyckte den var fin, sen började vi prata. Inom några minuter utbytte vi NDU upplevelser! Det var första gången som det hänt mig och vi kände båda två, kom det fram, ett behov att prata med varandra och vi kände även igen varandra. Det var både väldigt spännande och egendomligt. 

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?                      Det var lättare för mig att visa känslor och äkta kärlek emot min familj och mina vänner.  Faktiskt så kommer jag ihåg en del som blev illa till mods av att jag visade så varma och ärliga känslor. Så jag måste hålla tillbaka lite. Jag kände mig nästan änglalik och så nära Gud och känslan var fortfarande med mig från min upplevelse, så jag ville erbjuda den till andra, och det blev lite för intensivt. 

Vad var det bästa och det värsta med din upplevelse?   Värsta delen var känslan att förlora mitt minne av min familj när jag åkte genom tunneln.   Det gjorde mig ledsen.  Jag ville inte glömma dem, men det kanske var nödvändigt för att kunna lämna detta liv.   

Bästa delen var vetskapen om resten av mitt liv här, att Gud finns, kanske inte som vi ser honom ur alla olika religioner, men är så mycket mer på alla sätt. Och att inse att vi är alla här avsiktligt, inte bara av slumpen och att vi all uppfyller en del av denna delade verklighet.  När jag ber så vet jag att min bön blir hörd, att alla böner blir hörda.  Denna form av kommunikation är den högsta. 

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen?              Ja, en sak som är interessant, när jag återvände till min fysiska kropp, som var annorlunda än den som hade varit med mig, så kändes huden för liten.  Den var stram och osmidig.  Jag kunde känna min hud. Det här försvann efter ett par dagar.   Jag klagade till sjuksköterskorna, doktorerna och min familj.  Dom tyckte nog att det lät konstigt.

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapat något del av upplevelsen?   Nej      

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse?             Ja   Jag tycker att det här var ett jättebra frågeformulär. Det hjälpte mig att komma ihåg mycket som jag inte tänkt på på väldigt länge och sen skriva om, vilket jag först inte tyckte så mycket om. Efter jag gjort det, så kändes det bättre och jag är glad att dela med mig det här. När det hände 1972 hade jag aldrig hört andra tala om nära-döden-upplevelser, eller tunnlar med ljus, eller något liknande. Första gången jag läste om en liknande upplevelse var i en "Readers Digest" som  mina föräldrar hade. Jag blev så upphetsad att jag sprang genom huset for att hitta dom. Jag visade dom artikeln och kände mig så upphetsad att någon annan gått igenom vad jag hade och kände.  Jag tror inte mina föräldrar visste vad dom skulle tro om det innan dess.