JoAnn M's NDU

beskrivning av UPPLEVELSE:

Jag bidrar med två versioner – den första är resultatet av en intervju. Den andra är en som jag började skriva ner för några år sedan… den är inte helt klar och har några luckor men den innehåller i alla fall det mesta av berättelsen.

Jag var hemma och vek tvätt, och mådde inte så bra, när det plötsligt stramade åt i mina luftrör och jag insåg att det började blir allvarligt. Jag använde min vanliga inhalator men det hjälpte inte. Min sista utväg, som jag aldrig hade använt förut, var en Epi-Pen, en spruta med epinefrin – ett hormon som ibland kallas ”adrenalin”. Det hjälpte inte heller, så jag ringde till min pappa som bodde ett par kvarter längre bort och talade om för honom att jag behövde åka in till sjukhuset. Innan han kom minns jag att jag gick av och an i min lägenhet som ett djur i bur. Och när han kom ville jag att vi skulle gå ut medan vi väntade på en vän som skulle köra oss. Jag kommer ihåg att jag hann gå några steg mot bilen, det är allt. Jag ramlade ihop ute på gatan. Då det var en varm kväll i september var grannar ute och såg mig segna ner. Medan folk kom springande för att få bort mig från gatukorsningen (av någon anledning hade jag släpat ut min pappa mitt ut på gatan!), var det någon som ringde 112. Ambulanspersonalen kom och arbetade med mig på gatan i nära nog 45 minuter. Eftersom jag var ”dödvikt” flyttades jag inte förrän man kunde placera en bår under mig. Efter vad jag har fått veta så undersökte man mig för att hitta spår av mediciner, tog blodprov för en snabb analys, och intuberade mig omedelbart. Jag hade oregelbunden andning och mina pupiller var orörliga. När man ansåg att jag var tillräckligt stabil för att kunna flyttas bars jag in i ambulansen. Det var då som mitt hjärta stannade första gången. Vi hade bara hunnit köra till slutet av gatan. Då min pappa satt bredvid föraren kunde han höra monitorerna låta och i och med det svor föraren och satte på sirenerna muttrande om att vi förlorar henne. Min pappa såg mig aldrig mer. Mitt hjärta stannade två gånger till för ett kort ögonblick när jag var på akuten. Till slut, då jag antar att min ande förenade sig med min kropp, for jag upp från operationsbordet och i en enda rörelse slog jag till en sköterska rakt på hennes käke. Det krävdes fyra personer för att brotta ner mig på bordet och ge mig en spruta av något som skulle lugna ner mig. De trodde att jag skulle ge mig på slangen till respiratorn.

Det är väldigt svårt att förklara vad som hände mig under den tiden, för det var som en dröm, en vacker dröm som jag aldrig har drömt förut. Var den börjar vet jag inte. Jag rörde mig igenom en svart, sammetslik tunnel, en nyans av svart som jag aldrig hade sett eller kan beskriva, mot en mycket avlägsen ljuspunkt. Jag hade andliga följeslagare som gav mig vad jag kallar ”en rundresa i universum”, och där fanns känslan av universums oändlighet, av att vara där vid dess skapelse, av att vara en del av universum sedan dess begynnelse, och jag var en del av allt som har hänt, och av allt som kommer att hända. Det var som att jag inte hade någon känsla av ett jag, att jag var allting och att allting var jag, inklusive Gud. Det var en mycket trösterik känsla och jag kände mig väldigt trygg och skyddad. Jag kände kravlös kärlek, glädje och djup frid. Jag hade ingen känsla av lineär tid, och har även problem ibland att numera tänka och verka inom parametrar av ”tid”. Jag fick veta allt som någonsin hade skett och om allt som någonsin skulle ske. Jag fick veta orsakerna till allt som varit, är och som kommer att vara. Jag fick till exempel veta att orsaken till att de globala förändringarna när det gäller klimatet inträffar delvis är att planeten har börjat återskapa sitt ursprungliga utseende, för att göra ogjort det som människan trott var rätt för att bibehålla sin makt. Till exempel så tar floderna tillbaka sina flodbäddar. Jag minns att jag ifrågasatte dessa saker, varför detta händer och så vidare, och lärde mig att det är som det ska vara. Jag fick också veta att, så som myntet har en baksida, människan har en fri vilja och att en del av de saker som inträffar beror på våra val. Jag kommer ihåg att jag trängde mycket djupt in i orsak och verkan, i saker och tings yin och yang. En del av det gillade jag inte, och medan det är en kamp för mig ibland att försöka förstå inser jag att det sker till följd av olika val. Detta sker på gott och ont. Jag hörde ljud jag aldrig hade hört, och även om jag aldrig såg några mänskliga skepnader visste jag att det var ”vibrationer” överallt, som vägledde och hjälpte mig hela tiden.

Medan jag drev vidare kom jag plötsligt till ett stopp. Jag ville inte återvända in i min kropp. Jag mötte en skepnad som jag visste var Gud och som talade om för mig att det nu var dags att vända tillbaka. Jag började diskutera med Gud på mitt eget lilla outhärdliga sätt och Gud sa att jag behövde återvända eftersom mitt uppdrag här inte var fullbordat. Jag tror att det var vid det tillfället som jag började kämpa mig upp från bordet i operationssalen och bli våldsam. Fram till dess fanns inga neurologiska tecken på medvetenhet och jag hade inte svarat på neurologiska stimuli (nålstick etc).

Jag öppnade ögonen och medan omgivningen blev allt klarare kände jag hur det underbara med min resa drogs ut från min rygg. Allt eftersom jag blev mer medveten blev det mindre av verkligheten. Min familj var samlad runt min säng och drev på mig. Dess värre kunde jag inte tala (eller ens röra mig vid det tillfället). Jag visste inte varför man hade bundit mig men jag fick dem att befria mina händer så att jag kunde skriva. Jag fick visa att jag inte hade haft syreförlust/hjärnskada genom att då en sköterska kom in hålla upp ett papper med mitt namn, födelsedatum, hemadress, personnummer, telefonnumret till mitt arbete, mina föräldrars namn, systerdöttrar och brorsöner etc. Hon fortsatte att ställa fler och fler frågor, tills jag skrev att hon skulle dra åt helvete. Då gick hon. Vid det tillfället kom en läkare in och försökte ge mig en lugnande spruta då han trodde att jag skulle bli våldsam igen, men jag lovade honom att jag var okej. Då gick han. Efter det talade min syster om för mig varför jag hade varit fastbunden. Då skrattade jag. Jag behöver knappast säga hur besviken jag var över att ljuset på andra sidan bleknade bort så snabbt efter att jag vaknade upp. Efter att min familj hade gått kom en vision för mig om en farbror som hade dött på 1960-talet och som kom åkande på en motorcykel stilig som en James Dean, och sa till mig, tjejen, det var helt enkelt inte dags för dig än.

Flera veckor senare ringde jag upp IANDS i Seattle för att få reda på vad denna upplevelse var för något och om den var verklig. Personen i andra änden lyssnade uppmärksamt, och efter att jag var klar var han väldigt känslosam. Jag frågade om han kunde tala om vad som var mitt uppdrag då det var den verkliga anledningen till att jag hade ringt. Han bad mig att lägga luren åt sidan, luta mig tillbaka och fråga universum vad mitt uppdrag var. Jag måste erkänna att jag tyckte detta var trams men gjorde ändå som han sa. Jag tog upp luren igen och berättade för honom att jag fick det mest underliga svar, att jag inte hade älskat tillräckligt. Jag frågade vad som i hela friden menades med detta? Jag har inte dödat någon, jag har alltid trott på Gud och allt det där, för sjutton, jag skulle inte ens kunna göra en fluga förnär. Jag är bara en vanlig kvinna som inte har satt världen i brand, som kämpar på med vardagen, och som gör det jag måste göra. Efter att ha babblat tillräckligt länge avbröt han mig och sa grattis, du har haft en klassisk nära döden-upplevelse. Han talade om för mig att detta med uppdrag är anledningen till att de flesta skickas tillbaka, och att det finns myriader med tolkningar till vad att inte älska tillräckligt innebär. Jag måste komma fram till det på egen hand. Men, han avslöjade en hemlighet för mig… att detta uppdrag delvis skulle kunna vara att låta folk få veta att döden inte är något att vara rädd för, och att övergången är något fantastiskt. Jag skulle komma att hamna i situationer där ämnet skulle dyka upp bland fullständiga främlingar och inte kännas konstigt.

Min känsla numera av ”himlen”, av livet efter detta, att vad som händer en när man dör är ens eget val. Man kan välja att vara i ett tillstånd av kravlös kärlek, eller inte, och allt beror på huruvida man förlåter sig själv för de misstag man gjort i livet. Man dömer sig själv helt och fullt, ingen annan gör det. Man känner smärtan av det man åsamkat andra under sitt liv, och allt faller tillbaka på en själv. Ibland går folk igenom detta under sin NDU – livet passerar revy – men jag besparades det.

Sedan dess har jag haft många, många möten, några har varit märkliga, andra inte. Jag har mött änglar, snubblat mig fram bland människor som kommit i min väg genom livet, haft problem med elektromagnetiska fält, förkortat livslängden på elektriska apparater, haft sönder glödlampor, avverkat tre bilar (en var en helt ny bil som visade sig vara omöjlig att köra!), haft visioner av katastrofer inklusive oväder, olika former av olyckor etc, flera sanndrömmar och utökad medial medvetenhet. ”Resultaten” av alla dessa har varit alltför många att räkna upp.

Och min medvetenhet på grund av min NDU är något som hela tiden utvecklas. Jag kan t ex se ett tv-program som utlöser ett ytterligare minne från min NDU. Jag har fått veta att inte hela innebörden av NDU:n visar sig på en gång, utan att den kommer fram under mitt fortsatta liv allt eftersom jag behöver den. Jag kan inte föreställa mig vilka andra otroliga saker som ska inträffa. Jag stressar inte på i tillvaron längre, utan tar dagen som den kommer. Jag försöker undvika att låta situationer ha en negativ inverkan på mig, även om det för det mesta, då man måste leva i den fysiska världen, är lättare sagt än gjort. Men min reaktion på sådana situationer har förändrats och det är där som den mest grundläggande förändringen har skett hos mig. Jag är inte lika snar att döma som tidigare, och låter andra vara som de är utan att försöka ändra på deras synsätt för att de ska vara överens med mitt sätt att se på saker och ting. Jag inser att de måste få leva ut sin karma genom att göra sina egna val, vare sig jag kan förstå om konsekvenserna blir bra eller dåliga för dem. Jag förstår att det är något som de behöver gå igenom, och lära sig de läxor som just de behöver. Och, för att gå ett steg längre, om de väljer att lära sig av läxan.

----------------------------------------------------

Det här är något som jag har lovat att göra i flera år. Även om mina intensioner var goda så är det inte den lättaste sak i världen att behöva återuppleva. Visst, det är enkelt att berätta om den, men att se orden stirra tillbaka på en och att återuppleva känslorna kring den, nå, det är ganska överväldigande. Hur många gånger har jag inte satt på datorn, och ibland har jag till och med påbörjat skrivandet, men jag har aldrig lyckats få den färdig. Jag bara stirrade med oseende blick och förde tillbaka mig själv i tiden, kände dammluckorna öppnas, och i tystnaden av det oskrivna ordet anslöt mig åter till min lilla del av himlen.

Egentligen började det innan den faktiska upplevelsen. Under sommaren 1994 hade jag inte känt mig riktigt bra ett tag. Det hade varit ett tufft år för mig, i försöket att få ordning på mitt liv efter mitt första ekonomiska bakslag på grund av att jag hade förlorat ett jobb. Själva erfarenheten i och av sig själv var en mardröm men jag lärde mig definitivt en läxa där. Gräset är verkligen inte grönare hos grannen. Så medan jag fick leva med denna läxa fick jag ett tillfälligt jobb hos min tidigare arbetsgivare. Jag lyckades bygga upp några bra kontakter inom avdelningen för personalvård (HR, human resources), och när det tillfälliga jobbet var slut hade jag bara ett par veckor innan lyckats få vad som då var ett perfekt jobb. Jag kommer ihåg att jag påbörjade det vid en tid då jag troligen var på väg att få lunginflammation, men jag hade ingen sjukförsäkring eller särskilt mycket pengar. Jag var alldeles för stolt för att be om hjälp. Jag lyckades bli ”bättre”, men något år senare började jag ständigt känna mig som att jag skulle bli förkyld.

Jag hade blivit en arbetsnarkoman, och när man är sekreterare så är det inte särskilt smart. Men jag behövde något att fylla ut dagarna med. Jag hade många vänner – var med i ”innegänget” och brukade vara ute och dansa en hel del. Naturligtvis var det något som saknades i livet. Vad detta något var visste jag inte. Jag hade hållit på en hel del med introspektiv meditation, men alltid blivit besviken och undrat om jag gjorde något på fel sätt. Efter att jag några år innan dessutom hade gått en kurs i holistiska studier började jag verkligen undra om jag var en av de missanpassade på den här planeten, då jag inte kunde finna min plats i tillvaron. Alla andra verkade ha hittat något passande och utvecklades på ett bra sätt. Men inte jag, jag bara fortsatte läsa och söka och kom ingenstans.

Jag tröskade på. En sommareftermiddag på jobbet kunde jag plötsligt inte andas och det kändes som om jag skulle förlora medvetandet. Jag lyckades ringa till ett annat kontor men tyvärr var företagssköterskan som jag ville prata med upptagen. Jag lade på luren och obehagskänslorna försvann. Jag skakade av mig det hela som något tillfälligt som berodde på bristen på frisk luft på kontoret i kombination med min känslighet för rök eller avgaser. Helgen 1 maj 1994 fick jag en vink om att allt inte stod rätt till. Jag var på min familjs årliga sammankomst och kände mig rosslig. Efter att ha haft astma i hela mitt liv var jag van vid inhalatorer. Så jag puffade på. Allt eftersom dagen blev varmare började jag tappa flåset. Men jag lyckades hålla masken och när kvällen äntligen var över åkte jag hem. Vid det laget hade jag svårigheter med att andas och beslutade mig för att kontakta min läkare när jag kom tillbaka till jobbet. Jag hade varit med om det här förut och tänkte att jag antagligen bara var trött i samband med allergier och en förkylning.

Veckorna passerade utan några fler komplikationer. Och naturligtvis, när jag var till doktorn mådde jag bra så det som hänt var bara något som hade med årstiden att göra.

Den 20 september var en ganska normal dag på jobbet. Jag kände mig lite trött och skyllde det på den långa promenad jag hade tagit kvällen innan. Jag var en expert när det gällde att hitta något att skylla på. Det var en vacker och ljummen tisdagskväll, och jag förberedde mig på att göra det jag brukade göra på tisdagskvällarna. Jag skulle samla ihop min tvätt för att ta med den till mina systrar, besöka min systerdotter och lilla systerbror, och träffa gänget på krogen för vår danskväll. Jag skulle aldrig komma att göra mitt dansnummer. Jag åkte till mina systrar, tvättade och lekte med barnen. Jag tog till och med Maggie, deras cockerspaniel, ut på en promenad. Under tiden började det strama i bröstet så jag tog fram min pålitliga inhalator. Den hjälpte inte så mycket så jag bestämde mig för att hoppa över den rökiga krogen (trots att den inte brukade vara så packad så fanns där några kedjerökare som lyckats skapa ett ständigt rökmoln). Jag åkte hem och började ta hand om min tvätt. Medan jag vek handdukar och lakan började det strama åt i bröstet på allvar. Jag tog en tablett och ytterligare några inandningar från inhalatorn och väntade på att det skulle hjälpa. Nu började jag istället att känna mig sämre. Jag ringde till min läkarmottagning för att tala om att jag hade problem och behövde komma till akuten för vård. Jag lämnade ett meddelande och bad honom ringa mig och tala om vad jag skulle göra. Därefter ringde jag min pappa för att be honom fråga om hans vän kunde köra mig till sjukhuset. Medan jag väntade på att pappa skulle komma (han bodde bara några kvarter bort), blev jag allt sämre och började få panik. Några månader tidigare hade min läkare för säkerhets skull gett mig en EpiPen ifall det skulle bli riktigt allvarligt. Jag vankade av och an som ett lejon i bur. Jag beslutade mig för att använda EpiPen-injektionen. Då blev jag till och med mer upprörd och orolig. Vid det här laget hade min pappa kommit och jag insisterade på att vi skulle vänta utomhus. Klockan var ungefär 20.35.

Jag tog tag i min pappas arm och började gå nerför de första trappstegen. När vi hade kommit ner hade jag bara min ledsyn kvar. Under tiden pladdrade jag på och kippade efter andan. Resten av vad som hände då rent fysiskt är efter vad min pappa har berättat för mig senare. Jag fortsatte klamra mig fast vid honom medan vi gick nerför den andra trappan. När vi nådde trottoaren började jag sluddra och dra honom ut på bilvägen. Vid det här laget var jag uppslukad av totalt mörker och antar att jag fortfarande fungerade på grund av någon reservenergi. Min pappa har berättat att jag drog ut honom på gatan och sedan blev stående där. Han kunde inte dra mig tillbaka i säkerhet till trottoaren. Plötsligt kände han hur min kropp blev lealös och jag svimmade och föll ner mot gatan innan han tog emot mig. Han försökte släpa mig bort från vägen och bilarna där men jag var ”dödvikt” och han orkade inte. Eftersom det var en ljummen kväll och en del av grannarna satt ute på sina verandor såg de vad som hände och ringde 112. Min pappa skrek på hjälp och några av dem kom dit för att hjälpa honom få mig bort från bilvägen. Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Han fick bort mig från gatan och såg att jag flämtade efter luft medan mina ögon rullade runt. Jag var slapp i kroppen och tung och vid det här laget hade min kropp slutat fungera. Den hade fullständigt upphört att kämpa för överlevnad. Det var allvarligt. Nu hade en folksamling börjat samlas runt mig.

Det första fordon som anlände var en brandbil. Brandmannen intuberade mig på gatan. Ambulanspersonalen kom och gjorde vad de måste göra för att ta reda på om jag hade droger i kroppen, och påbörjade återupplivning. Man ringde och förvarnade sjukhuset om ambulansens förestående ankomst. I vilket fall tog det mer än 40 minuter att stabilisera mig, för att inte tala om att flytta mig till en bår och in i ambulansen. Under tiden hade min läkare ringt hem till mig då hon var väldigt orolig eftersom jag inte hade kommit till sjukhuset i innerstan. På grund av mitt allvarliga tillstånd hade ambulansen kört till det närmaste sjukhuset, ett katolskt sjukhus som låg bara några kilometer bort. Jag mötte många änglar den kvällen, somliga i mänsklig form som stannade kvar hos mig tills medicinsk hjälp anlände. Ingen såg dem komma eller vart de tog vägen. De såg aldrig deras ansikten. Men de förmådde mig att kämpa på.

Min resa börjar. Jag drev behagligt igenom en svart tunnel, inte åt något speciellt håll då jag inte hade en kropp att styra, och jag lade märke till att det var en svarthet som jag aldrig hade sett förut. Den var full av kärlek och glädje och frid, och den bara tog hand om mig hela tiden. Vågor kom över mig och förde mig försiktigt vidare. Jag överväldigades av kärleken som omgav mig och av att jag kunde utstråla denna känsla. Vid något tillfälle kom en varelse fram och tog med mig på en tur i universum. Jag introducerades i Skapelsen och hur galaxerna hade bildats. Jag fick besöka platser som var mer framåtskridna än man kan föreställa sig, och även se platser som precis hade påbörjat sin utveckling! Jag bemöttes av sådan kärlek och medkänsla att jag inte brydde mig om vad som hände med min mänskliga kropp. Medan ambulanspersonalen fortsatte arbeta med mig och förbereda mig för transport till sjukhuset, var jag alltför upptagen med att leka på en stjärna och möta min Skapare! Det hade ingen betydelse för mig att där inte fanns några kroppar, och rädsla fanns inte i mitt ordförråd. Saker och ting assimilerades in i mig på ett ögonblick och i ett nu, kunskap upptogs i mig fullständigt. Dessa varelser är varken manliga eller kvinnliga. Då det inte finns något sätt att mäta tiden har jag ingen uppfattning om hur länge detta pågick. Jag fick se och veta saker som är omöjliga att ens föreställa sig. Varje gång varelserna var klara med mig var jag tillbaka i tunneln, flytande vidare, bara för att mötas av andra varelser. Vid något tillfälle lade jag märke till en lysande punkt av ljus. Jag flöt emot det. Plötsligt blockerade en stor, gråaktig varelse min väg. Jag kunde inte komma förbi den, runt den eller igenom den. Jag minns att jag försökte och försökte till ingen nytta. Till slut bad jag den att släppa förbi mig. På ett mycket vänligt sätt sa den nej. Jag frågade på nytt. Återigen sa den nej. Genom att på ett jordiskt plan vara lite fräck beordrade jag den att flytta på sig och försökte knuffa den åt sidan. Utan resultat. Varelsen, som jag kallade Gud, talade om för mig att jag måste återvända för att avsluta mitt uppdrag.

Tillbaka på jorden jobbade läkare och sjuksköterskor frenetiskt med mig. Mina vitala värden var farligt låga, man visste inte hur mycket syre jag hade förlorat och om det uppstått några hjärnskador. Då mina pupiller var orörliga och jag inte visade några som helst livstecken, gick läkaren iväg till det rum där mina föräldrar och syster var och talade om för dem att han inte visste hur mycket längre jag skulle kunna hålla mig kvar, och lämnade dem sedan ensamma för att kunna diskutera begravningsförberedelser.

Vid samma tid höll jag på att avsluta min otroliga resa, och min ande återvände till kroppen. Vid det tillfället for jag upp från bordet och smockade till sköterskan – så hårt att de trodde att jag antingen knäckte hennes käke eller gav henne hjärnskakning. Jag kan inte föreställa mig att jag hade en sådan styrka vid det tillfället! De trodde till och med att jag försökte ta bort slangen ur min strupe medan jag visste att det egentligen var min ande som återinträdde i min kropp. Enligt min medicinska journal inträffade detta klockan 01.05. När jag vaknade upp hade jag ingen aning om var jag befann mig, vilken dag det var, vad klockan var – ingenting. Min familj samlades runt mig, tillsammans med några vänner, min chef och läkarna och sköterskorna. I samma stund som jag vaknade upp kunde jag känna ”kunskapen” som var inlagd i mig bli maskerad. Jag visste att den fanns där men jag kunde inte komma åt den. Mina familjemedlemmar var milt uttryckt hysteriska. Jag försökte sträcka mig mot dem men jag var fastbunden på grund av mitt ”våldsamma” beteende. Min syster berättade för mig vad som hade hänt och att jag hade slagit till en sjuksköterska, och allt jag kunde göra var att skaka av skratt. Även nu hade jag ingen uppfattning om hur liten jag var – jag tyckte att jag fyllde ut hela rummet! Jag tyckte att jag flöt!! Vi ”samtalade” genom gester och jag försäkrade dem att jag mådde bra. Kort därefter kom en sköterska in för att ställa frågor till mig för att kolla om jag hade fått några skador på hjärnan. Jag skrev ner svaren på hennes frågor innan hon hade ställt dem – så som mitt namn, hemadress, personnummer – jag skrev till och med ner lösenordet till min dator på jobbet. Min chef hörde att jag var okej och bad vänligt sköterskan att lämna mig i fred, jag mådde bara bra. (Min chef vid den här tiden var kirurg inom onkologi.) Men hon lät sig inte skrämmas av det utan fortsatte med sina frågor så jag började skriva sjuksköterske-rim. Då gick hon sin väg. Läkarna kom in då och då för att se efter hur jag mådde och var förbluffade över att jag levde, för att inte tala om att jag inte hade några hjärnskador. Till slut lyckades jag övertala min familj att jag mådde bra och att de skulle åka hem. Sköterskan som jag hade klippt till kom för att träffa mig och hade en isblåsa på sin kind. Hon var ganska gladlynt av sig trots det jag hade gjort. Hon antydde att detta beteende var normalt när någon kom tillbaka till sin kropp. Vid det här laget började jag undra vad som egentligen hade hänt.

Jag hade många besök den kvällen från avlidna anhöriga som talade om för mig att jag skulle bli bra. Under loppet av de följande veckorna kom minnet tillbaka om att jag var här på ett uppdrag – men vilket uppdrag då? Jag gick till en bokhandel och stod framför avdelningen för new age-litteratur och bad att snälla visa mig en bok som kan hjälpa mig att förstå vad jag hade varit med om. Genast föll en bok ur hyllan och landade vid mina fötter – en bok om NDU av Barbara Harris. Därmed började min resa.

Mitt uppdrag, kom jag senare på, var att återvända och älska, att hjälpa människor att inte frukta döden. Jag fick veta att ”du har inte älskat tillräckligt”. Det här fick jag fram med hjälp av en underbar medlem av supportgruppen inom Seattle FOI som vägledde mig per telefon. Han sa att jag skulle fråga universum vilket mitt uppdrag var… svaret jag fick står ovan. Det tyckte jag var den mest coola grej! Sedan dess har jag inte slutat. Det är inte så lätt alla gånger att bära på detta under, att önska att man var ”hemma”. Men nu vet jag att jag är här av en anledning, så som vi alla är. Och mänsklighetens lidande kan vara svårt att bära ibland. Det finns så mycket mer att berätta!

Var någon medicin eller substans inblandad med förmåga att inverka på upplevelsen:      Nej         

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?     Ja       För min del, orden kan inte uttrycka djupet i känslorna.

Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?      Ja       Andningsproblem

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?      Medvetslös

Var upplevelsen som en dröm i något fall?      Inte alls.

Upplevde du separation av medvetandet från ditt kropp?      Ja

Beskriv ditt utseende utanför din kropp:       Jag vet att jag var fullkomlig kärlek – i andlig skepnad. Jag kunde inte relatera till någon fysisk form.

Vilka känslor hade du under upplevelsen?        Det här är så svårt eftersom språket helt enkelt inte innehåller ord för att beskriva djupet av känslorna. Jag var enormt och obeskrivligt älskad, glädje, trygghet, förnöjsamhet, väl till mods, varmt och ombonat, fridfull, omhändertagen.

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?         Ett slags svisch/surrande.

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad?        Ja        Beskriv närmare:       Det var becksvart och jag flöt sakta iväg. Händer vid var sida gick från sida till sida och denna rörelse förde mig framåt.

Såg du ett ljus?        Ja       Mycket svag ljusprick i slutet av en lång tunnel.

Träffade du eller såg några andra varelser?      Ja       Jag minns att jag mötte två, kanske tre grupper av varelser. Jag kände dem inte och all kommunikation var ingjuten. Den första gruppen tog mig med på en tur i universum – i det förflutna, nuet och framtiden. Den andra gav mig universal kunskap. Den tredje varelsen var Gud som sände mig tillbaka.

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv?      Nej       

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?       Osäker       Beskriv närmare: Ibland uttalar jag saker som inte har inträffat än – det är där uppvisandet av mediala förmågor har visat sig. Likaså, när jag vaknade upp, en farbror som hade dött ungefär 25 år tidigare uppenbarade sig för mig i en vision. Senare såg jag ett fotografi som föreställde honom i samma situation som han hade visat sig för mig (åkande på en motorcykel med ett hår som påminde om James Deans frisyr, och med ett cigarettpaket under ärmen på sin t-shirt – han sa till mig att ”tjejen, det var inte dags för dig än”). Jag kände inte denna farbror men visste vem han var, och när jag såg fotot och utbrast, åh, det här är farbror Johnny, blev min faster chockad över att jag visste vem han var.

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner?      Ja       Efter vad jag kommer ihåg, och det är väldigt selektivt, besökte jag vad jag uppfattade som Atlantis/Kristallstaden. Det var helt otroligt. Jag minns att det hade en skär nyans och att det teknologiskt var långt före oss. Jag kommer ihåg att jag besökte platser som just hade skapats, och några som befann sig på olika nivåer i utvecklingen. Man ”sa” till mig att vissa saker som vetenskapsmän tror på, som t ex svarta hål och en del fysiska lagar, inte riktigt stämmer.

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?      Ja       Jag hade egentligen ingen känsla av tid!

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt?       Ja      Se delar av mitt svar ovan! När jag vaknade kunde jag faktiskt känna hur kunskapen ”tömdes” ur mig. Jag minns att jag tryckte mig ner i sängen för att bevara känslan men den bara rann bort. Jag kommer ihåg konstiga grejer, så som saker som är relaterade till vädret – att det som anses vara onormala klimatförändringar egentligen bara är planeten som försöker ”rätta till” sig själv. Jag fick svar på religiösa frågor, och vet nu varför jag alltid kände mig obekväm i den katolska skolan. Inte det att det jag lärde mig är fel, det är bara inte riktigt rätt. Jag fick veta att saker och ting är okej, att vissa händelser måste inträffa. Jag kommer alltid att minns det jag upplevde som en fördjupad ”konversation” om den fria viljan och jag lärde mig att vi alla har fria val och att det som händer, både det negativa och det positiva, beror på dessa val och att de måste ske.

Då och då dyker den universala kunskapen upp i mitt huvud allt eftersom saker och ting inträffar i världen. Till exempel så minns jag VISSA fysiska data, och när informationen om ett svart hål i vår galax stod att läsa om i tidningarna förra veckan, så utbrister jag spontant att det var på tiden att de kom på det. Naturligtvis tittar alla på mig som om jag var knäpp och jag bara rycker på axlarna och säger ”gamla nyheter”. Sådana saker händer ofta.

Hade gränsen någon fysisk form?       Ja      Den tredje varelsen jag mötte var Gud och han hindrade mig från att fortsätta vidare mot ljuset. Han sa att jag måste återvända för att fullgöra mitt uppdrag. Jag ville så förtvivlat gärna fortsätta mot ljuset, fortsätta vara död. Han lät mig inte göra det (i själva verket hade vi ett riktigt ordkrig!!). Jag kommer ihåg att jag bråkade med Honom under vad som föreföll vara timmar, och gick så långt att jag ifrågasatte ”och vem tror du att du är som inte låter mig passera”.

Blev du medveten om framtida händelser?      Ja      Beskriv närmare: Jag mindes inte denna del av upplevelsen när jag vaknade. Ibland kommer ljuset och känslorna/symbolismen ”tillbaka till mig” timmar, dagar eller veckor innan händelserna inträffar.

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?       Nej   

Har du haft några mediala, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?       Ja        Beskriv närmare: De blev mer utvecklade.

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?       Ja       Verkligen! Till exempel, och nu kommer jag att fatta mig kort, jag vet att Gud inte är någon elaking som sitter på en tron med en stor bok, och när vi dör prickar han av våra namn och skickar oss till antingen himlen eller helvetet. Jag vet att ”domedagen” är våra egna återblickar på livet. Jag har blivit en mildare person, som mer följer med strömmen (även om det vissa dagar inte är så lätt!). Jag skulle kunna fortsätta och fortsätta…

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden? Vardagsliv? Religiösa vanor? Karriärval?        Jag är betydligt mer tolerant när det gäller olikheter hos de människor jag möter. Jag är också mer selektiv. Jag brukar känna att det finns ett syfte ibland i mötet med människor och förstår att hålla mig kvar ett tag med dem då det är något jag behöver lära mig. Om något inte fungerar brukar jag kunna se det och gå vidare.

I mitt dagliga liv är jag mer meditativ, mer reflekterande, jag ägnar mer tid åt att tala med Gud, är mer andlig. Jag känner större samhörighet till alla möjliga saker. Jag kommer ihåg att jag efter min upplevelse bruka sitta och stirra på saker och ting som om jag aldrig hade sett dem förut, och med vördnad. Jag kände det som att jag var sammanbunden med vad jag brukade se som livlösa föremål. Jag kände att allting hade någon sorts själsligt syfte, från en sten till ett träd till en skalbagge etc. Jag förundrades över moln som drog fram på himlen, och här är ett roligt exempel: över hur däcken på en bil snurrade runt på vägen och fick bilen att röra sig framåt. Jag blev mycket mer i samklang med omgivningen.

Jag sökte efter någon sorts organiserad religiös lära som jag kände mig bekväm över att vara delaktig av. Jag har inte funnit någon än. Jag blev en Reiki Master som ytterligare har väckt min upplevelse i mig.

Jag tar det lugnare på jobbet och känner att där jag hamnar är där jag behövs. Jag har lärt mig några riktigt coola saker in detta livet.

Har du delat upplevelsen med andra?      Beskriv närmare: I vanliga fall när jag är med någon av någon konstig och oförutsägbar anledning (åtminstone på det fysiska planet) kommer samtalet in på döden och döendet, hur det är att dö etc. Det är då som jag känner att jag bör dela med mig av det som behövs vid det tillfället. Ibland tycker folk att det är kusligt, men allra oftast hungrar folk efter information så mycket att de vill veta mer. De flesta känner tröst av att veta att det finns något mer.

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?       Först förvirring eftersom jag, trots att jag hade gått kurser i holistisk medicin och paranormala fenomen, aldrig hade hört talas om en NDU. Jag började söka efter något som kunde förklara för mig vad jag hade varit med om.

Vad var det bästa och det värsta med din upplevelse?       Det är många det bästa. Jag har insett att vi alla har ett syfte med livet och att vad vi gör av det är upp till oss. Jag har förstått att det verkligen finns en Gud och anliga varelser som är med oss hela tiden. Och att det finns mer i livet långt bortom det fysiska. Den värsta delen är att de räddade mig. Att jag inte hade något val och var tvungen att komma tillbaka.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen?       Det finns så mycket att tillägga, ändå känner jag att jag upprepar mig en massa, famlande efter ord för att försöka uttrycka känslorna.

Har ditt liv förändrats speciellt som ett resultat av din upplevelse?        Ja       Jag är mycket mer målmedveten, har mer fötterna på jorden (nåväl, ibland i alla fall), mer förlåtande, mer andlig, mer uppskattande, mindre materiell (genom att ge avkall på behoven har jag ändå mer nu än jag någonsin haft) – jag skulle kunna fortsätta uppräkningen i timmar.

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapat någon del av erfarenheten?       Nej        

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse?      Ja       Så bra och snabbt som jag förmått.

Skulle du kunna ge några förslag till att förbättra www.nderf.org-frågeformuläret?       Det här är ett fantastiskt frågeformulär och en fantastisk övning för en upplevare att gå igenom. Jag är verkligen tacksam för att Bev Brodsky lät mig få veta att den finns – den är som en liten tillflyktsort!