Beskrivning av Upplevelse:

Dr George Rodonaia är med. dr och fil. dr i neuropatologi och fil. dr i religionspsykologi. Nyligen höll han ett inledningsanförande i Förenta Nationerna om "Den begynnande globala andligheten. Innan han immigrerade till USA från Sovjetunionen 1989, arbetade han som forskare och psykiater på Moskvas Universitet.

Dr Rodonaia hade en av de mest omfattande kliniska nära-dödenupplevelser som någonsin dokumenterats. Han dödförklarades omedelbart efter att ha blivit påkörd av en bil 1976 och lämnades i 3 dagar på bårhuset. Han återvände inte till livet förrän en läkare började skära i hans buk som en del av en obduktion.

Ett annat anmärkningsvärt resultat av dr Rodonaias nära-dödenupplevelse - och detta är vanligt hos många - är att han förändrades radikalt av den. Före sin nära-dödenupplevelse arbetade han som neuropatolog. Han var också en svuren ateist. Men efter upplevelsen hängav han sig enbart åt att studera religionspsykologi. Han blev senare prästvigd i Eastern Orthodox Church. Idag arbetar han som pastor på First United Methodist Church i Nederland i delstaten Texas.

"Det första jag kommer ihåg från min nära-dödenupplevelse är att jag upptäckte att jag befann mig i ett rike av totalt mörker. Jag kände ingen fysisk smärta; Jag var fortfarande på något sätt medveten om min existens som George, och allt omkring mig var mörker, totalt mörker - det största mörkret någonsin, mörkare än något mörker, svartare än något svart. Detta var vad som omgav mig och tvingade sig på mig. Jag var skräckslagen! Jag var inte beredd på detta alls. Jag blev chockad över att jag fortfarande existerade men jag visste inte var jag befann mig. Den enda tanken som for genom mitt huvud var, "Hur kan jag vara när jag inte är det?". Det var det jag inte förstod.

Långsamt kom jag till sans och började fundera över vad som hänt, vad som pågick. Men jag kunde inte komma på en enda förklaring. Varför är jag i detta mörker? Vad ska jag göra? Sen kom jag ihåg Descartes berömda replik: "Jag tänker, alltså är jag" Det gjorde mig otroligt lättad, för det var då jag visste helt säkert att jag fortfarande levde, om än uppenbarligen i en helt annan dimension. Sen tänkte jag, "Om jag är, varför skulle jag inte vara positiv?" Det var det som slog mig. Jag är George och jag är i mörker, men jag vet att jag är. Jag är vad jag är. Jag borde inte vara negativ.

Sen tänkte jag, "Hur kan jag definiera vad som är positivt i detta mörker?" " Jo, positivt är ljus." Då, plötsligt, befann jag mig i ljus; klart, vitt, strålande och starkt, ett bländande ljus. Det var som blixten på en kamera, men inte blixtrande - utan så bländande. Konstant ljus. Först tyckte jag att det klara skenet från ljuset var smärtsamt. Jag kunde inte titta direkt på det. Men lite i taget, började jag känna mig trygg och varm, och plötsligt kändes allting bra.

I nästa stund såg jag en massa molekyler flyga omkring, atomer, protoner, neutroner, bara flög överallt. Å ena sidan var det totalt kaotiskt, ändå var det som fyllde mig med sådan stor glädje, att detta kaos hade sin egen symmetri. Denna symmetri var vacker och förenad och hel, och den fyllde mig med en enorm glädje. Jag såg den universella formen av livet och naturen framför mina ögon. Det var i det ögonblicket som all oro jag kände för min kropp bara rann bort, för jag insåg att jag inte behövde den mer - att den faktiskt var en begränsning.

Allting i denna upplevelse smälte samman, så det är svårt för mig att få det i rätt ordningsföljd . Tiden, som jag hade upplevt den, stannade upp; det förflutna, nutiden och framtiden var på något sätt sammanfogade för mig i livets tidlösa helhet.

Vid någon tidpunkt, upplevde jag det som har kommit att kallas "återblicken på livet" då jag såg mitt liv från början till slut på en och samma gång. Jag deltog i verkliga händelser från mitt liv, nästan som om mitt liv utspelades tredimensionellt framför mig - ingen känsla av ett förflutet, nutid eller framtid, bara nuet och mitt livs verklighet. Det var inte så att det började med födelsen och sen fortsatte fram till mitt liv på Moskvas Universitet. Allt hände samtidigt. Där var jag. Detta var mitt liv. Jag upplevde ingen känsla av skuld eller ånger för saker jag hade gjort. Jag kände inte på det ena eller andra sättet för mina misslyckanden, fel eller bedrifter . Allt jag kände var mitt liv för vad det var och jag var nöjd med det. Jag accepterade mitt liv för vad det är.

Under den här tiden, utstrålade ljuset en känsla av fridfullhet och glädje mot mig. Det var väldigt positivt. Jag var så glad över att vara i ljuset. Jag förstod också vad ljuset betydde. Jag fick veta att alla fysiska regler för människan inte var någonting i jämförelse med universums verklighet. Jag insåg också att ett svart hål bara är en annan del av den oändlighet som är ljus. Jag förstod att verkligheten finns överallt. Det här är helt enkelt inte bara det jordiska livet utan det eviga livet. Allting hör inte bara samman, allting är också ett. Så jag kände en helhet med ljuset, en känsla av att allt står rätt till med mig och världsalltet.

Så där var jag, uppfylld av allt detta goda och denna underbara upplevelse, när någon börjar skära i min mage. Kan du föreställa dig? Vad som hade hänt var att jag hade blivit förd till bårhuset. Jag dödförklarades och lämnades där i tre dagar. En utredning av orsaken till min död påbörjades, så de hade skickat ut någon för att obducera mig. När de började skära i min mage, kändes det som en stor kraft tog tag i min nacke och tryckte mig neråt. Den var så stark att jag öppnade ögonen samtidigt som jag kände en enorm smärta. De avbröt omedelbart obduktionen och förde mig till sjukhuset där jag blev kvar de följande nio månaderna, av vilka jag tillbringade den mesta tiden i respirator.

Långsamt tillfrisknade jag. Jag skulle dock aldrig bli densamma igen, eftersom det enda jag ville göra resten av mitt liv var att studera visdom. Detta nya intresse fick mig att söka in vid Universitetet i Georgia där jag tog min andra fil. dr i religionspsykologi. Sen blev jag präst i Eastern Orthodox Church. Så småningom, 1998, kom vi till Amerika och jag arbetar nu som biträdande präst i First United Methodist Church i Nederland, Texas.

Vem som helst som har haft en sådan upplevelse av Gud, som har känt en sådan djup känsla av samhörighet med verkligheten, vet att det bara finns ett verkligt viktigt arbete att göra i livet och det är att älska; att älska naturen, att älska människor, att älska djur, att älska skapelsen själv, bara för att den är. Att tjäna Guds skapelse och ge generositet och medlidande med en varm och kärleksfull hand - det är den enda meningsfulla existensen.

Många människor vänder sig till dem som har haft nära-dödenupplevelser därför att de känner att vi har svaren. Jag vet dock att det inte är sant, åtminstone inte helt och hållet. Ingen av oss kommer helt och hållet att förstå livets fantastiska sanningar förrän vi slutligen förenas med evigheten vid döden. Till dess är det helt enkelt vår natur att söka svaren på våra djupaste frågor om nära-dödenupplevelsen och odödligheten.