Beskrivning av Upplevelse:

Det var 1973. Jag skulle föda mitt andra barn och fick värkar efter en lång, varm vecka. Jag var väldigt trött för att jag inte hade fått tillräckligt med sömn, och förlossningen verkade inte gå riktigt bra. Det var svårt att försöka slappna av, men vi hade tid att ringa vår kyrka och be dem om förbön under onsdagens kvällsgudstjänst. Föräldragruppen vi hade gått i före förlossningen kom också förbi med ett filmteam. "Hallå där, vi har verkligen fått bra bilder!" sa de. Som om jag brydde mig om det! Jag ville bara få ut det här barnet! Babyns hjärtslag blev långsammare, och vi åkte in på förlossningen: de hann inte mer än ge mig lite narkos, och ut kom han med buller och bång. Han var en "blue baby" och hade navelsträngen virad 3 gånger runt halsen. Han hade varit en aktiv baby, men nu hade han problem! Han hade vätska i lungorna och svår gulsot. De tog honom till intensiven i ilfart.

Förlossningsspeglarna var fortfarande på plats, jag tittade upp och såg att en massa blod fortfarande kom EFTER att moderkakan hade kommit ut. "Är det där mitt blod?" frågade jag. Det tog aldrig slut. Jag kände en enorm utmattning svepa över mig. Jag försökte röra på läpparna igen, men det var svårt bara att andas. En kall känsla av att något var "fel" spred sig igenom mig, men jag kunde inte få fram ett enda ord om det!! "Doktorn, jag förlorar henne…" Jag hörde sköterskan läsa upp siffrorna på blodtrycksapparaten och såg den häpna blicken i hennes ögon. Jag kände hur livskraften rann ur mig. "ÅH JESUS, jag hoppas att du är allt det som jag har trott och bett till under de här åren! Var snäll och ta hand om min son, snälla, ta hand om min underbara dotter. Jag älskar dem så mycket. Gud, jag ger dig min Själ…" och plötsligt var jag ovanför min kropp! Det tycktes vara den naturligaste sak i världen!

Där var jag, ovanför min stackars slappa kropp, och ändå mådde jag bra! Jag var MIG SJÄLV: kropp, personlighet, och jag kände INGEN TRÖTTHET. Jag betraktade mitt fysiska skal. "Jösses, jag ser inte så stor ut!" tänkte jag. I hela mitt liv hade jag blivit kallad "storväxt", men jag såg normal ut! Jag hade alltid blivit jämförd med min jättesmala syster! Men där låg jag och såg ganska normal ut! Jag märkte att jag inte såg ut som en spegelbild. Min kropp hade fler dimensioner. Medan jag betraktade den här kroppen, var jag medveten om alla upprörda känslor och alla aktiviteter i rummet. De var allihop så upprörda! "Jag kan inte hitta pulsen!" sa sköterskan bredvid mig. Hon var chockad. Jag hade haft en rätt så normal graviditet. En annan sköterska sa, "Var är akutvagnen?" Jag visste inte vad en akutvagn var, men det lät viktigt. Jag var ledsen över att de var så upprörda, men jag mådde BRA! Jag kände INGEN, jag upprepar INGEN ORO för min nya baby eller min dotter. De var i Guds händer. Min stackars man, som hade blivit utkörd ur rummet, såg fullkomligt ställd ut. Jag visste att han skulle få himmelsk hjälp.

Under tiden som allt det här hände, fylldes rummet av ett Ljus. Läkaren hade sin arm så långt uppe i mig att han kunde ha fyllt en kalkon, men det växande Ljuset var rent, skinande och starkt, men ändå mjukt, glädjefyllt och fyllde varenda centimeter av rummet. När jag hade lyft från min kropp och såg allt det här fanns det Varelser på båda sidor om mig. Glöm keruber - det här var de STORA KILLARNA - ENORMA, KRAFTFULLA ÄNGLAR, MED ÄNNU MER KRAFTFULLA VINGAR. "Ååååå, fjädrar," minns jag att jag tänkte. Jag ville SÅ GÄRNA röra vid de här vingarna. De såg så mjuka ut!! Det var en liten fjäder som var precis i närheten… men NEJ! Änglarnas jobb var att ledsaga mig och skydda mig ("Från vad?" minns jag att jag tänkte) när vi for ner i eller genom en tunnel som öppnades upp. Vi lämnade rummet bakom oss, och började röra oss genom den här tunneln.

Det var otroligt svart och mörkt, änglarna lyste mjukt, och jag var inte alls rädd när vi reste till punkten av ljus vid slutet av tunneln. Jag antar att där var ett svishande ljud, men jag var faktiskt inte medveten om det. Själva tunneln verkade vara gjord av sektioner, olika delar som var sammanfogade av gula energiringar, och som inte framträdde förrän EFTER ATT VI HADE ÅKT IGENOM DEM… När vi passerade genom ringarna och sektionerna ljöd en enda ton. Jag kunde se både framåt och bakom mig i tunneln. Änglarna på båda sidor om mig hade INGET intresse för NÅGONTING annat än att få mig till Ljuset. Jag kände mig fullkomligt tillfreds, "hel" och hade inga som helst smärtor. Jag var klädd i någon sorts ljusblå dräkt.

När vi kom fram till slutet av tunneln såg jag hundratals, tusentals människor, alla klädda i mjuka, vita enkla klädnader. Varje person såg ut som sig själv. Alla bar ett guldskärp runt midjan. Jag minns inte att jag såg några barn, och det fanns inga rullstolar eller andra hjälpmedel. Alla log och accepterade mig precis som jag var i min mänsklighet, med fel och allt! Det här mötet var glädjefyllt, inte skrämmande. Jesus var på vänster sida och på höger sida (även om det egentligen inte fanns några riktningar) var Gud. Det gick trappsteg till platsen där HAN var, och små andevarelser (keruber?) med vingar som slog hela tiden sjöng utan uppehåll. De bara fortsatte och fortsatte… Åh, jag ville så gärna stanna hos dem! Min ande var så lycklig! Det var så glädjerikt, men Varelsen, GUD, var så helig att jag inte riktigt kunde se på Honom. Det vita ljuset omslöt allting, men det var särskilt starkt där.

Ett podium dök upp, och det var meningen att jag skulle ställa mig på det. Genast befann jag mig i någon sorts rättssal. Innan min återblick på livet började blev jag medveten om att människomassorna där på "andra sidan" kunde se och höra allt och känna mina känslor som jag kände då! De väntade, och ingen av dem sa något, ingen talade till mig.

Fast Jesus stod på min vänstra sida, hade en ond varelse dykt upp. Min återblick på livet började. Allt jag någonsin hade tänkt, gjort, sagt, hatat, hjälpt eller inte hjälpt visades, precis som en videofilm. Jag hade varit så grym mot människor, hur jag kunde ha hjälpt dem, hur grym jag hade varit mot djur -- Ja! Även djuren hade känslor. Det var hemskt: jag föll till marken av skam. Jag såg hur mina handlingar, eller försummelse att handla för att hjälpa någon spred sig till andra människor och deras liv. Det var inte förrän då som jag förstod hur varje litet beslut eller val påverkar världen. Känslan av att ha svikit min Frälsare var så verklig. Konstigt nog kände jag till och med under den här fasan en medkänsla, ett accepterande av mina begränsningar från Herren och de Andra.

Under den här återblicken var den onda varelsen där. Jag tittade på honom. Han var stilig, inte ful. Svart hår, medellängd, klädd i en svart klädnad och ett svart bälte om midjan. Hans ögon fångade min uppmärksamhet. De var ett tomrum! Det fanns INGET liv eller godhet i dem. Hans blick var intensiv och hans enda syfte var att betvinga, äga, kontrollera själva min Själ. Jag drog mig tillbaka i skräck. Varje gång jag felade eller misslyckades njöt han oerhört & skrek, "SE DÄR! Ser ni hur hon rörde till det? Varför klarade hon sig inte bättre, eller hjälpte mer? Hon borde straffas!" Jag var förtvivlad. Mina stackars få goda gärningar räckte inte för Guds perfekta standard. Jag förtjänade allt jag fick.

Rättssalen försvann, och den onda varelsen skrek, fräste, krympte och försvann i en blink! Allt var borta utom Jesus Kristus, som såg på mig med OTROLIG KÄRLEK! Han hade sina händer knäppta, och trots att de var läkta var de fortfarande genomborrade av spikar och bar märken efter korsfästelsen. Detta var ingen mesig Jesus. Han var stark, kraftfull, bredaxlad och lysande. Hans långa vita hår var ingenting jämfört med hans brinnande ögon, som var som flytande guld och brann med en ren, glädjefylld och målmedveten blick. Han öppnade munnen och jag såg hans tunga och hörde ett starkt ljud, som ett expresståg - stormande, brusande!! Han talade om vem han var och att han var min talesman inför Fadern. Jag dyrkade honom och föll på knä av vördnad. Jag grät av glädje som ett barn. Precis som kvinnan i Bibeln ville jag röra vid honom, men försökte bara röra vid fållen av hans mantel. Han log mot mig. Han var enormt lång! Jag var nöjd.

En ofantlig BOK med guldkanter framträdde. Sedan blixtrade ett enormt "finger" fram och började bläddra igenom boken, fast sidorna vändes av sig själva. I den här boken fanns namnen på män, kvinnor och deras barn. Där fanns också deras dödsdatum, om de hade dött. Fingret rörde sig fram till mitt "släktträd". Sedan kom en Röst som frågade: ÄR DET DAGS FÖR HENNE? Svar: Nej!!!!! På mindre än ett ögonblick var jag tillbaka i min kropp - WHAM! USCH! Jag var varm, svettig och tuuuuung! URK!! Jag kunde glömma att försöka röra mig. Det var till och med svårt att andas! Jag kände mig som ett ton tegelsten. Tårar strömmade nerför mina kinder… "JAG VILL TILLBAKA," mumlade jag. Sjuksköterskan tittade på mig med lysande ansikte. "VÄLKOMMEN TILLBAKA," sa hon. "Vi förlorade dig för ett tag". Sen hörde hon vad jag sa. "Tillbaka? Vart skulle du ta vägen? Vill du inte se ditt barn?" "Nej, mitt barn mår bra… han är i Guds händer… Jag vill tillbaka. Snälla, låt mig fara tillbaka!" "Åh," sa hon, "var du på det där stället där allting är vitt?" "Ja." "Är det så vackert som de säger?" frågade hon. "Ja." Hon tittade på mig, och sa hemlighetsfullt, "Det har hänt förut här hos oss. Jag hoppas att jag får tillfälle att komma dit."

Läkaren och hans assistenter såg helt utshasade ut. Min mun fungerade äntligen, och jag bad om ursäkt för att jag hade "uppehållit" dem. De bara tittade stumt på varandra. Nästa morgon kom doktorn in och höll min hand i ett ögonblick. Jag var chockad. På den tiden var man knappt någonting värd för läkare. Han sa mjukt: "När du är redo, skulle jag vilja att du berättar för mig vad som hände. Jag förlorade dig en, egentligen två gånger på operationsbordet." Va? Å, DET! Och jag slog handen för pannan när alltihop kom tillbaka i minnet. Det slutade med att jag berättade det för honom några veckor senare, och han sa att sju kvinnor som alla var medlemmar i min kyrka hade haft nästan identiska upplevelser, och sex kvinnor som var med i andra kyrkor också. Efter att det här hade hänt, gick jag på ett bönemöte en kväll och hamnade i en underbar bönegrupp. De här kvinnorna kunde verkligen be! När vi var klara tystnade de och tittade på mig. "Vet du, Alexa, du ser annorlunda ut!" Jag sa att jag hade haft en Upplevelse. De tittade på mig och alla log. Det var DE KVINNORNA - de hade hittat varandra och de hade hittat MIG! Det var underbart.

Efter min NDU fick jag inte någon märkvärdig uppgift. Jag bara visste att jag skulle uppfostra mina barn att bli lyckliga och friska ungar. I min familj, med allt flyttande och alla skilsmässor, skulle det vara en bedrift! Min son är nu pastor och tjänar Gud, och båda mina barn älskar Herren. Jag är välsignad.