Beskrivning av Upplevelse:

Jag vet inte hur jag hamnade här, eller för den delen var jag är. Himlen är klarblå med några ulliga moln. När jag ser mig omkring kan jag se att jag är på en dammig landsväg som slingrar sig förbi några träd i några hundra meter, tills den försvinner bland de omgivande kullarna. Kullarna består mestadels av klippor och uttorkad brun jord, det är ingenting som växer på dem. Träden är inte särskilt stora; barken är mer grå än brun och löven är mer bruna än gröna. Plättar av torrt brunt gräs och blekgula klumpar av salviasnår täcker marken. Grå klippblock som varierar i storlek från en mans huvud till sådana som är större än en elefant är utspridda i området, ända upp till foten av kullarna. Det ser ut precis som en scen från Bröderna Cartwright, eller vilken gammal västernfilm som helst.

Jag inser att jag sitter på en häst; jag hör någon säga "kom igen, kom så har vi lite kul". Och när jag vänder mig om, befinner jag mig bland ett gäng cowboytyper. De är alla klädda i de där långa Dusters, smutsiga svarta eller brunstrimmiga blekta långa rockar. De har hattar som är långt nerdragna över deras pannor och snusnäsdukar täcker deras ansikten. Vi rider in i en av de där typiska gamla städerna i vilda västern; en enda gata som går igenom den, byggnaderna är gjorda av grå, skamfilade omålade plankor, enkla vita skyltar som gör reklam för affärerna. Killarna som jag är tillsammans med börjar skjuta i luften och skrika. Men något är fel; kanske har de varit här förut, eftersom stadens befolkning väntar på oss. De skjuter tillbaka på oss från baksidan av byggnaden. Jag kan se små rökpuffar och hål som formas på kläderna hos killarna jag är tillsammans med. Jag känner något träffa mig mellan skulderbladen; ingen smärta, men jag faller till marken och kan inte röra mig. Cowboysen plockar upp mig och lägger mig i en av de där övertäckta vagnarna. Vi kör fram till diverseaffären/läkarmottagningen. De lägger mig på disken och någon frågar om jag vill stanna där och träffa doktorn eller följa med dem. Jag säger att jag ska stanna här. När jag vänder mig om mot personen som talar till mig, kan jag se igenom de där kulhålen. Inget blod, inget kött heller; bakom snusnäsduken lyser skallens bara ben.

Det är mörkt överallt omkring mig nu, förutom en cirkel av ljus på avstånd. Det måste vara en grotta eller ett vattenledningsrör. Jag har lekt i båda sorterna när jag var yngre, så det här är inte skrämmande. Fast ljuset tycks vara orealistiskt starkt när jag rör mig mot det. Tunneln mynnar ut i en stor trattformad håla eller sal. Tunnelns väggar och golv består av grovhuggna svarta nakna klippor. När jag kommer längre in i det öppna utrymmet blir golvet av en ljusare svart färgnyans, sen grått, smutsvitt, klarvitt, tills det är så bländande att det är omöjligt att se något framför sig. Väggarna genomgår samma förvandling, blir slätare och vitare, vidgar sig utåt tills de förlorar sig i vitheten. Där är pelare som reser sig från golvet mot ett tak som jag inte kan se. Det är något som påminner mig om brandslangar som ligger där. Jag märker att någon bortåt åt sidan använder en slang för att tvätta väggarna i närheten av tunnelns mynning. Istället för vatten är det en lysande stråle av gyllene ljus som sköljer bort mörkret. På något sätt träffas jag i bröstet av en av de där strålarna. Jag känner ingen smärta, men jag faller och kan inte röra mig. Någon plockar upp mig och lägger mig på ett bord eller en säng. Jag blir tillfrågad om jag vill följa med dem, eller vänta och bli omskött. Jag kan inte se ansiktena på dem omkring mig; ljuset verkar reflekteras från dem, eller till och med komma från dem. Jag säger att jag vill vänta och bli omskött. Saker och ting blir osammanhängande ett tag. När min syn klarnar, är saker och ting annorlunda. Nu är ljuset ovanför mig, fortfarande starkt, men annorlunda. Människorna som står lutade över mig bär masker och har glänsande silverstavar i händerna, bredvid mitt huvud svävar det saker. Mörker igen.

Jag återfår medvetandet igen. Jag kan inte röra mig, kan inte tala och kan inte ens se klart. Jag ligger i en sjukhussäng, och har gjort det i fyra veckor nu. Fem månader senare: jag kan prata igen, och min synförmåga är nästan normal. De sinnena hade blivit paralyserade, tillsammans med resten av mig. Jag är förlamad nu. Jag hade blivit påkörd av en bil.

Jag hade inte kunnat köra den kvällen och gick hem. Det var januari och det hade snöat i några dagar, men idag hade det blivit varmare. Snön höll på att smälta och väderförhållandena var perfekta för den tjockaste dimma jag någonsin kunde minnas. Efter att ha klivit i en vattenpöl bestämde jag mig för att gå på motorvägen. Det var sent och det var inga bilar ute. Jag fick höra att bilen körde i ungefär 80 km/tim. Ingen av oss väjde i tid. Jag måste ha vänt mig om, när jag såg ljus som kom emot mig. Mitt högra ben var splittrat i bitar och behövde hållas ihop med ståltråd från fotknölen till knät. Min vänstra fot fastnade i bilens motorhuv och tillräckligt många ben krossades i det för att jag skulle ha det i sträck i flera månader. Jag slog emot vindrutan med huvudet först och det slutade inte med det. Jag åkte igenom den och landade i passagerarsätet, mitt huvud kastades bakåt tills baksidan av det snuddade vid min ryggrad. Vid det laget hade bromsarna stoppat bilen. Jag flög ut ur bilen, över motorhuven och ner vid vägkanten. Det tog ambulansen ungefär 45 minuter att komma dit och hitta mig. Mitt blodtryck var 0/50, men jag levde. En läkare på det närmaste sjukhuset sa till min familj att komma och säga farväl. Jag förväntades inte klara resan till ett sjukhus som var bättre utrustat för olycksfall.

Jag antar att de behövde fråga mig två gånger för att försäkra sig om att jag ville stanna. Jag hoppas fortfarande att jag en gång kanske blir ännu bättre "omskött".

NDERF: Man; ålder 38; tror på Gud, men ogillar organiserad religion; drack alkohol men tog inga droger; var maratonlöpare, men ur form vid tillfället. Har du några kommentarer angående bildspråket med cowboys och vilda västern? Tack återigen för att du delade med dig av din upplevelse!

Jag har ingen aning om hur det här med cowboys passar in i bilden. Jag tror att jag tillfrågades två gånger om vad jag ville göra, för att det skulle vara säkert att jag ville återvända. Jag har alltid varit "våghalsig" och har alltid sagt att jag hellre skulle vara död än förlamad.