Vid den tiden skedde ett stort mirakel, likt sådana från forna dagar, i Britannien; ty de levande kunna återuppstå från själens död, och en viss man, som under en tid varit död, återuppstod igen till kroppsligt liv och beskrev många tänkvärda ting han hade sett; och vissa av dem har jag ansett det passande att kort beskriva här.

Det fanns en viss man, ett familjeöverhuvud i det distriktet av Nordumbrien som kallas Incuneningum. Han levde ett gudfruktigt liv med hela sitt hushåll. Denne man blev sjuk, och hans sjukdom fortskred dagligen och blev allt svårare; han fördes till dödens brant och dog på förnatten; men i gryningen uppstod han till livet igen och satte sig plötsligt upp, varpå alla de som suttit runt kroppen och gråtit sorgetårar flydde i stor skräck; och bara hans maka, som älskade honom högt, förblev vid hans sida darrande och i stor fruktan.

Och han tröstade henne och sade, "Räds icke, ty jag är nu förvisso uppstigen från döden vilken höll mig fången, och tillåts igen att leva bland människorna; men dock kan jag inte längre leva som jag plägat, utan måste göra så på ett mycket annorledes vis." Sedan reste han sig genast upp, han gick till kapellet i den lilla staden och fortfor att bedja tills dagen randades; sedermera uppdelade han allt sitt gods i tre delar: den ena av dessa gav han till sin maka, en annan till sina barn och den tredje, vilken han själv behöll, utdelade han ofördröjligen till de fattiga.

Kort därpå, befriad från denna världs bekymmer, kom han till klostret i Mailros, som nästintill kringvärvas av strömmarna i floden Tweed, och efter att ha blivit vigd till munk styrde han stegen mot en plats abboten angivit, där han dvaldes och fortfor att vara till sin dödsdag, i ett tillstånd av sådan botgöring av sinnet och sålunda späkande sin kropp, att även om hans tunga varit tyst, skulle hans själva liv ha omtalt att han sett många ting att antingen frukta eller åstunda, vilka var fördolda för andra män.

Sålunda återgav han vad han sett. "Han som ledde mig hade ett anlete fyllt av ljus och en skimrande skrud, och vi gick under tystnad, mot den uppgående sommarsolen, tycktes det mig. Och medan vi gick kom vi till en bred och djup dalgång av oändlig längd; den låg åt vänster till, och dess ena sida var obeskrivligt fasansfull med rasande flammor, och den andra likaså outhärdlig, med våldsamma hagelstormar och kalla snöbyar som drev förbi och svepte över platsen. Båda sidor var fyllda av människosjälar, som tycktes kastas från den ena sidan till den andra som av en våldsam storm; ty när de inte längre kunde uthärda den glödande hettan, slängde sig de olyckliga själarna rakt ner i den dödliga kylan; och då de inte fann någon vila där, kastade de sig tillbaka igen för att brinna i de osläckliga flammorna... Min ledare, som gick framför mig, svarade på min tanke och sade: 'Tänk icke så, ty detta är icke det helvete som du tror det vara.'

"När han lett mig än längre bort, i bestörtning och förfäran över denna fasansfulla syn, såg jag med ens platsen där vi befann oss mörkna och fyllas av skuggor. När vi steg in i dessa, växte skuggorna så småningom i storlek och blevo så tjocka, att jag icke kunde se något alls, förutom mörkret och konturen och klädnaden hos honom som ledde mig. Medan vi fortfor att gå genom skuggorna i den mörka natten -- si! Framträdde med ens massor av flammande eld inför oss, vilka till synes reste sig ur en väldig grop och flyktade återigen tillbaka ner i densamma.

När jag hade blivit ledd bortåt den platsen, försvann min ledare med ens och lämnade mig allena mitt i mörkret bland dessa fasansfulla syner. Medan dessa eldflammor utan uppehåll reste sig ur avgrunden och sedermera flyktade tillbaka ner till botten av densamma, skådade jag att på toppen av flammorna, när de reste sig mot himlen, dvaldes människoandar, som likt gnistor flög uppåt med röken; än kastades de upp i skyn, och än, när röken och elden sjönk nedåt, föll de ner i djupen undertill. Därjämte bröt en stank, mer rutten och förfärlig än någon annan, fram med röken och fyllde hela denna mörka plats.

"Då jag stått där länge i stor fruktan, utan vetskap om huru jag skulle förfara, åt vilket håll jag skulle styra stegen, eller vad som väntade härnäst, hörde jag med ens ljudet av stor och erbarmlig veklagan bakom mig, och i samma stund bullrande skratt, liksom från en rasande folkhop som hånade fångna fiender. Då detta ljud rullade fram och nådde mig, åsåg jag en skara onda andar, som drogo fem människosjälar med sig ut i mörkret, emedan dessa jämrade sig och ropte högljutt och deras plågoandar fröjdades och brast i skratt.

Bland dessa människosjälar, åsåg jag en skrudad som en bokhållare, en lekman, och en var kvinna. De onda andarna drogo dem ned i den brinnande gropen; och det hände sig att emedan de foro djupare ned, kunde jag icke längre åtskilja människornas jämmer från djävlarnas glättighet, och ändock hade jag ännu ett ljud i öronen jag icke kunde begripa.

Däremellan stego några av de mörka andarna upp från den flammande avgrunden och rusade framåt, omringade och ansatte mig på alla sidor, och försökte kväva mig med sina brinnande ögon och den eld som bröto fram ur deras andedräkt och munnar och näsborrar; och de hotade att bränna mig med de glödheta tänger de höllo i sina händer, och ändock tordes de icke på något vis röra vid mig, oaktat att de frestade att skrämma mig.

Emedan jag på detta vis var omringad av fiender på alla sidor, och mörka skuggor, och såg mig om än hit, än dit, om någonstädes det kunde finnas hjälp för mig och räddning, framträdde bakom mig, därifrån jag kommit, ljus från en stjärna som lyste mitt i mörkrets djup; som blevo starkare så småningom, kom farande emot mig: och när den närmade sig skingrades alla de onda andar som åstundat att draga mig bort med sina tänger, och flydde.

"Nu hände det sig så att han, vars ankomst förde djävlarna på flykt, var densamme som lett mig förut; och därpå vände han sig åt höger till och ledde mig återigen, såsom det voro, bortåt mot den uppgående vintersolen, och då han snart hade fört mig ut ur mörkret, ledde han mig in i ett rike av klaraste ljus. Emedan han ledde mig sålunda ut i det fria och ljuset, såg jag en vidsträckt mur framför oss, vars längd på var sida och vars höjd tycktes alltigenom oändliga.

Jag förundrade mig över att vi gick fram emot muren, då vi icke sågo någon dörr däruti, ej heller fönster eller någon öppning av något slag. Men då vi kommo fram till muren, stodo vi ofördröjligen -- med vilka medel vet jag icke -- uppå den, och si! Där var en stor och vidsträckt äng av sådan skönhet och väldoft av blomster, att dofternas välbehag och sötma medetsamma upplöste den ruttna stank från den mörka smältugnen som fyllt mina näsborrar.

Så starkt var det ljus som strålade på denna plats, att det tycktes överglänsa dagens ljus, eller strålarna från middagssolen. På denna äng voro oräkneliga skaror av män klädda i vitt, och många boningar där mångfaldiga skaror av andar fröjdade sig storligen. Emedan han ledde mig genom mängderna av fröjdefulla innevånare, började jag undra om detta måhända voro Himmelriket, viket jag mången gång hört omtalas. Han svarade på mina tankar och sade, 'Nej, detta är icke Himmelriket, såsom du tror.'

"Då vi passerat dessa skaror av välsignade andar och fortfarit vidare, skådade jag framför mig ett än skönare ljus än förut, och däruti hördes ljudet av den fagraste sång, och en sådan väldoft spreds från denna plats, att den andra jag känt dessförinnan och tyckt underbar, nu tycktes mig endast vara som ett litet ting; liksom det förunderliga ljuset på blomsterängen, jämfört med det jag nu skådade, tycktes mig smått och fattigt. Då jag började hoppas att vi skulle träda in på denna vackra plats, stod min ledare med ens stilla; och ofördröjligen vände han om och ledde mig tillbaka längs den väg vi hade kommit.

"Uppå vår återkomst, då vi kommit till de fröjdefulla boningar där de vitklädda andarna dvaldes, sade han till mig, 'Vet du vad alla dessa ting du skådat är?' 'Ack nej,' svarade jag, varpå han sade, 'Den dalen där du skådade fasansbringande flammor och isande kyla, är den plats där dessa själar prövas och straffas, som fördröjt sig med att tillstå och försona sina synder, och under långeliga tider tagit tillflykt till att bikta sig vid dödens stund, och sålunda utträtt ur sin kropp; men emedan de även i dödens stund tillstått och ångrat sina synder, skola de alla mottagas i Himmelriket på domedagen; men mången är undsatt före domedagen, genom de levandes böner och deras allmosor och fasta, och än mer genom att man firar Mässan. Därutöver är den stinkande, flammade gropen du skådade Helvetets port, varur den som faller däruti aldrig skall befrias i evighet.

Denna blomstrande plats, vari du skådar dessa sköna och ungdomliga skaror, alla lysande och fröjdefulla, är den boning dit själarna av dem mottages, som, sannerligen, när de stiger ur sin kropp, har gjort goda gärningar, men som icke är av den perfektion att de förtjänar att ofördröjligen inträda i Himmelriket; men de skall alla, på domedagen, skåda Kristus och inträda i hans fröjdefulla rike, ty såsom perfektionen i vart ord och gärning och tanke, då de lämna kroppen, inträda de skyndsamt i Himmelriket; i vars närhet äro den plats, där du hörde ljudet av fager sång bland väldofter och strålande ljus.

Och du, som nu nödgas återvända till din kroppsliga boning och återigen leva bland män; om du söker att oförtrutet skärskåda dina handlingar och föra ditt leverne och dina ord med rättfärdighet och anspråkslöshet, skall du, efter döden, finna en boning bland dessa fröjdefulla skaror av välsignade själar du har skådat. Ty när jag lämnade dig under en liten tid, var det för detta syfte, att du må lära det som skola bliva av dig.' Emedan han talat dessa ord, fasade jag storligen för att återvända till det kroppsliga, då jag fröjdats över skönheten och lycksaligheten på den plats jag skådat, och över deras sällskap som jag råkat däruti. Ändock dristade jag icke att fråga min ledare något; men däruppå fann jag mig ofördröjligen, jag vet icke hur, levande bland människorna."

Dessa och andra ting, som denne Gudsman hade skådat, omtalade han icke för lättjefulla män av försumligt leverne, utan endast för dem som, i fruktan för fasansfulla plågor, eller hänryckta av hoppet om evinnerliga fröjder, utfick ur hans ord redskap att utöka sin fromhet. I grannskapet nära hans cell levde en Haemgils, en munk, framstående i prästerskapet, vars goda gärningar var värdiga hans ämbete; han lever än, och för ett ensligt liv på Irland, och upprätthåller levernet med grovt bröd och kallt vatten i sin ålderdom.

Han besökte ofta denne man, och genom många utfrågningar hörde han honom omtala de ting han hade sett då han voro ute ur kroppen; och genom vilken dessa få tilldragelser som vi i korthet haver omtalat även kom till vår kännedom. Denne omtalade även dessa visioner för kung Aldfrid, en högst lärd man på alla vis, och av honom åhördes han så villigt och uppmärksamt, att han uppå sin begäran tilläts inträde i det kloster som ovan nämnts, och erhöll kronan av det klosterliga ämbetet; och nämnde kung, närhelst han kom till dessa trakter, gick ofta för att lyssna till honom. På den tiden styrde abboten och prästen Ethewald, en gudfruktig man av rättfärdigt leverne, över detta kloster. Han innehar numera episkopalämbetet i Kyrkan av Lindisfarne, och för ett leverne värdigt sin grad.

Denne man fick sig en boning angiven i detta kloster, där han kunde ägna sig mer grundligt åt att tjäna sin Herre i kontinuerlig bön. Och emedan denna plats var vid flodbanken, plägade han ofta tvaga sig i densamma, då han hade ett stort begär att späka sin kropp, och mången gång kastade han sig i floden och fortfor att läsa böner eller sjunga psalmer däruti, så länge han kunde uthärda det, stillastående medan vågorna översköljde honom; ibland voro han till hälften, och ibland ända till halsen översköljd av vatten, och när han åter kommit i land, togo han aldrig av sina kalla, våta klädnader, utan lät dem bli varma och torra på sin kropp. Och då det voro vintertid, och isflak sprack och flöto runt om honom, vilka han ibland själv hade slagit itu för att få plats att stå eller kasta sig i floden, plägade de som skådade honom säga, "Vi förundrar oss, broder Drythelm (ty så kallades han), över att du uthärdar sådan svår kyla"; och han svarade enkelt, ty han var en enkel och besinningsfull man, "Jag har skådat svårare kyla." Och när de sade, "Vi förundrar oss över att du har valt att uppehålla en sådan svår späkning och avhållsamhet," svarade han, "Jag har skådat än svårare ting." Och sålunda, till den dag då han kallades hädan, i sin oförtrutliga önskan att erfara himmelsk lycksalighet, underkastade han sin åldriga kropp daglig fasta, och frälste mången genom sina gärningar och ord.