Beskrivning av Upplevelse:

Det var år 1971 eller 1972. Jag var väldigt deprimerad, för jag hade blivit våldtagen av två män och hade inte möjlighet att berätta för någon. Jag hatade min kropp och mitt liv kändes för svårt för att kunna forsätta leva. En kompis hade stulit en doktor’s svarta väska och gett den till mig. Det fanns nog med medicin i den för att 30 personer kunde somna in. Jag tog drogerna och började snart känna som om ett is började röra sig uppför min kropp.  Det var midnatt ungefär.

Jag låg tvärs över sängen med benen hängade över kanten. Isen kändes där först. Sedan flyttade den sig uppför mina ben och när den kom till bröstet öppnades min säng och jag halkade ner genom en tunnel. Efter ett tag insåg jag att jag reste genom rymden. Jag visste på något sätt att jag åkte väldigt snabbt på grund av hur stjärnorna rörde sig.

Jag åkte över ett orange/rött sken och jag tänkte “om det är sant som de kristna säger, så är jag på väg till helvetet och borde börja vara rädd”.  Men det fanns bara fred i universum och rädsla hörde inte hemma.  Jag kommer inte ihåg att jag var tillsammans med någon, kom fram någonstans eller att jag talade med någon. Jag kommer ihåg att mina tankar hade en röst.

Följande kväll fann jag mig själv mitt upp emot köksdörren.  Jag vet inte hur jag kom dig, men jag hade en fruktansvärd huvudvärk. Jag var väldigt arg över att vara tillbaka på jorden.  Då hörde jag en röst inom mig som sa “självmord är inte längre ett alternativ för dig”. Som ung student hade jag inbegripit mig i existensialismen och slukat mycket av Nietzsche’s verk. Från honom lärde jag mig att självmord var ett val för att kunna lämna allt elände bakom sig. Det har varit gånger sen som jag velat dö, men vet att självmord inte är ett alternativ.  Jag lär mig att välja livet varje dag.