NDERFs HemsidaNDU skildringarSkicka NDU

John H NDU

 

Experience description: 

Mitt namn är John H, jag ar 63 år gammal. 

Maj 1992 spenderade jag en veckas semester på Malta. Jag hade upplevt en väldigt stressfylld period på mitt job och var redo för en semester. Min fru och jag hade åkt tillsammans med min syster och svåger. Min syster var och är fortfarande en barnmorska. Under semestern började jag känna av, vad jag trodde var, oupphörliga matsmältningsproblem, vilket gjorde att jag kände mig trött och utmattad hela tiden. I och med att jag var på semester så bestämde jag mig för att njuta ändå och följde med på allt som hände under hela resan, även fast det var svårt att hålla takten med alla andra.

Dagen som vi flög hem mådde jag värre än vad jag gjort under hela resan. Vi gick ombord planet och efter ett tag skulle det serveras mat. Jag satt vid fönstersätet på vänster sida av planet, i ett av tre säten, min fru satt bredvid mig och min syster satt bredvid gången.  Målet blev serverat och vi satt och pratade om hur gott det var och efter jag sa “den här kyckligen är god” fann jag mig fortfarande kvar i sätet, men utanför flygplanet, på vänster sida, i ett rum som var starkt belyst. Det hade draperier runtom väggarna från golv till tak, sätet verkade vara på en liten plattform med två trappsteg som gick ner till golvet. Tvärs över rummet till vänster fanns det några trappsteg som ledde upp bakom draperierna, vilket jag antog gick utanför rummet. Allt ljus kom från den här punkten och det var mycket starkare bakom den draperade “ingången”.

Medan jag satt och insöp alltihopa/As I took in this scene, kom en liten grupp människor fram till mig från den sidan av rummet och de ställde sig framför mig. Det var fem vuxna och två barn, män och kvinnor, alla hade på sig samma bleka och åtsittande kläder. De hade samma hårfrisyr eller om det var en svart skinande hjälm(?) som var formad ner till nacken. Alla log och gav mig en stark känsla av vänlighet, kärlek och omsorg. Efter ett par sekunder (under den här upplevelsen, verkade tiden inte viktig) kom en man och en kvinna upp till mig och tog mig under varsin arm och ställde mig upp. Sedan korsade mannen över till min högra sida och kvinnan höll fortfarande i min arm. Det var aldrig någon som sa något medan det här hände, jag “visste” allt!  Jag var medveten om att jag skulle bli ledsagad tvärs över rummet till trappstegen som ledde till det starka ljuset. Jag kände aldrig någon rädsla eller nervositet. Faktiskt var jag väldigt avslappnad, mådde inte dåligt alls och kände mig lycklig att gå.

Då hörde jag en svag röst som sa “JOHN” och sen högre “JOHN” och sen min syster som sa med en upprörd röst “jag tror han är död”, sen en främlings röst som skrek “få honom över de här sätena”. Vid denna tidpunkt var jag tillbaka i flygplanet och blev dragen över sätena framför oss, som var tomma. (Jag fick reda på senare att min syster, med sin sjukvårdserfarenhet, hade tagit pulsen, som hade stannat.  Ingen kunde säga exakt hur länge det här hade varit.)  Jag fick syrgas resten av resan och kände mig stark nog att klara av taxi färden hem, som tog en timma. Inom ett par dagar fick jag vara på sjukhusets hjärt-avdelning i sex dagar och efter att ha varit på öppenvården i flera veckor trodde man till slut att det var ett virus som hade påverkat mitt hjärta och mina lungor och som sedan hade orsakat kroniskt trötthetssyndrom. Jag är nu helt återställd och jag och min syster har diskuterat här, hon säger fortfarande att hon inte kunde känna någon puls då och hon trodde inte att jag svimmat.  Min fru och svåger håller båda med henne.  Jag har berättat för dem om min upplevelse. Minnet av vad som hände är fortfarande väldigt klart.  Det har förändrat min syn på att dö. Jag är inte religiös på något sätt.  Det här är första gången som jag berättat det för någon annan.