Beskrivning av Upplevelse:

Jag föddes som något man brukar kalla en blå bebis: det vill säga, jag hade ett hål i mitt hjärta. När jag var fem, nästan sex år gammal fick jag genomgå en hjärtoperation på barnsjukhuset i St. Paul, Minnesota, USA. Jag kommer ihåg upplevelsen som om det hade varit i går.
 
Jag lämnade kroppen, och trots att jag bara var fem år visste jag att jag inte längre var i min kropp. Jag såg mig omkring i operationssalen och iakttog läkarna, sköterskorna och utrustningen. Medan jag steg högre upp möttes jag av en varelse av rent ljus. Det hade inga armar och ben, inga kläder, bara rent ljus. Det var ett mycket mycket starkt vitt ljus, ändå störde det mig inte att se på det. Ljusvarelsen omfamnade mig men jag hade inte någon kropp. Jag hade ingen skepnad. Det var som att jag smälte in i detta ljus.
 
Jag kunde höra röster på avstånd men jag förstod inte orden. Det var som att jag lyssnade på folk som tjattrade i ett fullsatt rum men inte så högt som det. Jag var inte rädd. Jag var inte rädd alls så som en femåring skulle ha varit annars. Mitt medvetande handlade bara om insikten om vad som pågick vid det tillfället. Ljusvarelsen stannade kvar hos mig tills det var dags för mig att återvända. Jag fick inte välja om jag skulle stanna kvar eller vända tillbaka. Ljusvarelsen sa: ”Det är dags att återvända nu” och for iväg ifrån mig. Medan jag var omfamnad av dess ljus kände jag mig så älskad och att jag älskade så mycket. Det gjorde inte ont, jag kände ingen sorg eller ledsamhet. Bara kärlek och frid.
 
Det jag sedan kommer ihåg är att jag vaknar upp på uppvaket med tuber som sticker ut från min kropp på grund av blodtransfusionen. Men jag var inte rädd. Min mamma grät och jag höll hennes hand. Jag mådde bra, det gjorde inte ont på något sätt.
 
När jag var 16 år gammal sa läkarna att jag troligen aldrig skulle kunna få barn på naturlig väg. Jag har nu tre barn och har aldrig haft några problem med något av dem. Två av dem verkar ha fått något av detta mediala i arv efter mig. Båda två visar upp mycket av det som hände mig när jag var fem år gammal. En av dem är nu tolv och den andra 15. Jag är inte säker på den tredje då hon aldrig har sagt någonting om att ovanliga saker har hänt henne än. Alla mina barn är flickor.
 
Efter operationen visste jag när människor skulle dö. Jag fick problem en gång då jag sa att min gammelfarbror skulle dö. Han dog två veckor senare. Jag förlorade min bästa vän när jag var 16 år, och två veckor innan hon dog fick jag en föraning om det i en dröm. Allt jag såg var en vit kista med rosa rosor målade runt kanterna på den. När min farfarsmor dog (på juldagen) visste jag precis vad som skulle sägas redan innan min mamma lyfte på telefonluren. Jag var elva år gammal då. Min farfar avled i januari år 2000, och tre dagar innan han dog var jag på balkongen och såg hur luften ändrades. Det var vinter. Det var som att se het rök lyfta från trottoaren på sommaren. Jag visste att det innebar något dåligt men var inte säker på vad. Då ringde min mamma tre dagar senare och berättade att farfar hade dött.
 
Jag utvecklade en förmåga att skriva vid tidig ålder. Jag fick problem med min fröken i tredje klass därför att det var meningen att vi skulle följa kursplanens skrivövningar, men det slutade alltid med att jag skrev något annat och blev tvungen att börja om på nytt. Jag kunde inte hjälpa det. Jag märkte inte ens att jag gjorde det förrän jag tyckte att jag var klar med övningen. Vanligtvis blev det någon sorts berättelse eller liknande. Jag kan inte alls rita men jag har väldigt lätt för att måla bilder med ord när jag skriver. Man har sagt att jag är särskilt bra på poesi. Jag skriver noveller men oftast inte något som någon annan skulle vara intresserad av att läsa.
 
Jag kan känna närvaron av ”andar” när jag är i ett rum. Luften blir väldigt tung och det är nästan som att jag kan höra dem försöka säga något till mig. En gång blev jag irriterad på hela grejen med det och skrek åt ”anden” att om du är här så visa dig för mig. Just då ändrade sig luften och blev vågformad som om något försökte ta sig igenom från någon annan dimension. Jag tittade snabbt bort och det upphörde.
 
Ofta när det är meningen att jag ska sova befinner jag mig någon annanstans. Dess värre är det så att när detta händer slutar det med att jag hamnar på en plats där ett eller flera barn blir illa behandlade. Vanligtvis i en framtid. Jag ser otäcka saker som jag inte kan göra något åt. När jag är ute och reser kan jag se, höra och känna doften av allting.
 
En gång upplevde jag mitt livs mest fruktansvärda händelse. En man sköt sin fru och sina barn. Jag vaknade upp i min säng paralyserad av skräck. Två dagar senare, ungefär sju mil från där jag bor, sköt och dödade en man hela sin familj och sig själv. Oftast när jag har dessa upplevelser är jag inte jag men ändå är det jag. I fallet med mannen och hans familj upplevde jag det hela utifrån mammans perspektiv. Jag vet att han sköt henne först. Jag kunde höra barnens skrik, gråt och hur de bad för sina liv.
 
När jag är i ett rum med mycket folk känner jag alla människors glädje, sorg och smärta i det rummet. Det är minst sagt en otäck känsla. Jag har haft två andra NDU:er i mitt liv. En efter att ha genomgått en tubal ligation och en efter en diskografi. Detta är mina upplevelser under och efter min NDU. Kan jag förklara dem? Nej. Vill jag förstå dem? Ja. 

Var någon medicin eller substans inblandad med potential att inverka på upplevelsen:      Osäker        Förklara närmare:  Jag genomgick en operation.

Var upplevelsen svår att uttrycka i ord?       Ja        Jag var fem år gammal och hade levt ett väldigt skyddat liv. Jag förstod inte vad som hände.
Under upplevelsen, var det någon hotfull händelse på liv och död?       Ja        Jag genomgick en hjärtoperation. 

Hur var din nivå av medvetande och vaksamhet under upplevelsen?        Jag var väldigt medveten då om vad som hände.

Var upplevelsen som en dröm i något fall?         Nej.        Det var lika verkligt som att jag nu sitter här och berättar om det.

Upplevde du separation av medvetandet från ditt kropp?        Ja

Beskriv ditt utseende utanför din kropp:       Jag visste tveklöst att jag inte längre var i min kropp. Jag kände hur jag lämnade den och visste att jag var på väg någonstans utan min kropp.

Vilka känslor hade du under upplevelsen?       Kärlek, ohämmad kärlek. Den mest kärleksfulla känsla en människa kan uppleva.

Hörde du något ovanligt ljud eller brus?        Bara avlägsna röster och varelsens röst som var med mig.

Passerade du in i eller gick igenom en tunnel eller inhägnad?      Nej         

Såg du ett ljus?       Ja      Varelsen bestod helt och fullt av ljus.

Träffade du eller såg några andra varelser?       Ja       Varelsen som var med mig.

Upplevde du upprepning av förflutna händelser från ditt liv?       Nej       

Hörde eller såg du något beträffande människor eller händelser under din upplevelse som kunde bevisas senare?      Nej          

Såg eller besökte du några härliga eller annars utmärkande platser eller dimensioner?      Osäker       Jag var bara fem år gammal och kunde inte begripa andra dimensioner. Jag var liksom på utsidan och såg in.

Hade du någon känsla av förändring av tid eller rum?      Osäker      Det var som att tiden stod stilla. Det förekom ingen förflyttning framåt eller bakåt. Jag bara var där i skeendet.

Gav din upplevelse dig någon speciell kännedom eller insikt?        Nej    

Hade gränsen någon fysisk form?        Nej   

Blev du medveten om framtida händelser?        Nej       

Var du inblandad i eller medveten om ett beslut att återvända till din kropp?       Ja       Jag blev tillsagd att återvända.

Har du haft några psykiska, paranormala eller andra speciella gåvor efter upplevelsen som du inte hade före upplevelsen?       Ja              Förmågan att förflytta mig, föraningar, intuition, visioner, förmågan att känna andra människors känslor i min närhet.

Har det inträffat några förändringar av åsikter eller tro efter upplevelsen?        Nej       Jag var fem år gammal och hade samma tro som min mamma.

Har upplevelsen påverkat dina förhållanden? Vardagsliv? Religiösa vanor? Karriärval?       Denna mediala förmåga gör mig skrämd och förvirrad för närvarande. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag har en mycket speciell samhörighet till barn. Jag skulle göra vad som helst för att hjälpa ett barn.

Har du delat upplevelsen med andra?              För första gången i hela mitt liv berättade jag för pastorn i min församling så att vi skulle kunna arbeta på att utröna vad som händer med mig.

Vilka känslor har du upplevt efter din upplevelse?       Frid och lugn. Jag var lycklig och positiv. Även vid de mest sorgsna tillfällen var jag aldrig utan hopp och frid.

Vad var det bästa och det värsta med din upplevelse?       Det bästa var att få vara innesluten i den där kärleksfulla tillvaron. Det värsta har varit allting efteråt.

Finns det något mer som du skulle vilja tillägga med tanke på upplevelsen?       Allt detta är skrämmande och förvirrande. Numera lever jag varje dag med stor smärta. Jag fruktar inte döden. Jag fruktar livet.

Har ditt liv förändrats på något sätt som ett resultat av din upplevelse?       Nej     

Efter din upplevelse, har du haft några andra händelser i ditt liv, mediciner eller substanser vilka återskapat något del av erfarenheten?

Ja            Den tubala ligationen: Jag blev tillsagd att återvända, mycket återstod att göra i livet. (Ingen förklaring på vad detta ”mycket” kunde vara.)

Diskografin (enbart lokalbedövning): Jag blev tillsagd att komma tillbaka, Vargdamen (lady Wolf) väntade på mig. Jag hittade en högt uppsatt kvinnlig präst här som hette lady Wolfen Mists. Hon lärde mig definitivt ett och annat.

Har frågorna som ställts hittills och svaren du lämnat korrekt och uttömmande återgett din upplevelse?        Ja        Jag pratar inte så gärna om mig själv med andra och det här är det bästa jag kan åstadkomma just nu.