Beskrivning av upplevelse:

Jag gjorde en operation. En bröstbiopsi på grund av knutor. Jag var 18 år gammal och jag var gravid med mitt första barn. Jag hade fått lokalbedövning så jag var helt vaken och medveten om allt som pågick omkring mig. Det här skulle vara en enkel poliklinisk operation, vilket betydde att jag skulle få gå hem efter operationen. Jag kunde känna när läkaren skar i mig och drog ut knutorna ur mig som om lokalbedövningen inte riktigt fungerade som den skulle ha gjort. Läkaren var medveten om mitt obehag för att han frågade mig om jag kunde känna hur han arbetade med mig och jag svarade ja. Jag antar att han inte trodde på att jag kunde känna det för han gjorde ingenting åt det.

Rätt vad det är så började mitt huvud snurra och jag kände en väldigt väldigt varm känsla komma över hela min kropp inklusive mina tår. Och sen kunde jag inte känna min kropp alls. Mitt livs upplevelser blixtrade direkt inför mina ögon som om jag tittade på en film som gick fort framåt på fast forward. Det var i det ögonblicket som jag kände min kropp avskiljas från den som var på operationsbordet och jag började sväva. Hela tiden kunde jag höra läkarna säga, "kom igen killar, vi förlorar henne vi förlorar henne," och sen blev allting snedvridet och jag kunde inte förstå någonting av vad de sa. Jag kunde bara se läkarna och sköterskorna hysteriskt arbeta med mig.

En omedelbar känsla av skräck kom över mig när jag svävade uppåt mot en gigantisk lång tunnel som liknade en party-hatt på sidorna. Öppningen som jag kom igenom var stor men vid slutet av tunneln blev utgången mindre och där var ett starkt starkt ljus nästan bländande på slutet. Det var en flicka som lösgjorde sig från ljuset vid slutet av tunneln och som väntade på mig. Hon var klädd i en klänning/dräkt. Det kunde vara vilket som. Hennes dräkt var lika lysande som ljuset vid slutet av tunneln och hon hade ingen färg på sin hud. Hon såg själv ut som ett ljus men hon hade ett ansikte och händer. Hennes dräkt täckte hennes fötter och ben så jag kan inte ens komma ihåg om hon hade några. Hon visste att jag var rädd så hon sträckte ut sin hand mot mig och tröstade mig. Hon förmedlade till mig att jag skulle vara okej och omedelbart kom en känsla av lugn över mig. Ett lugn som jag aldrig har upplevt förut. Det var väldigt fridfullt.

Jag vände mig hela tiden om för att titta ner i operationsrummet men hon sa till mig att inte oroa mig för det som var bakom mig och att gå vidare för det fanns mycket bättre saker som väntade mig dit hon skulle föra mig. Jag gick med på det och fortsatte att röra mig närmare slutet av tunneln. Jag hade ingen förnimmelse av ljud alls. Det var inga ord som yttrades. Jag kunde läsa hennes tankar och hon kunde läsa mina så vi behövde inga röster för att kommunicera med varandra. Jag sa mitt namn till henne och hon sa till mig att jag inte behövde ett namn dit jag skulle vilket liksom förbryllade mig men jag litade på henne för att hon var så trevlig. När vi kom närmare och närmare slutet av tunneln kunde jag känna värmen från ljuset.

Vi tittade på varandra och log och sen närmade sig två killar oss som var klädda i samma sak som henne, och välkomnade och hälsade på mig. Alla fick mig att känna mig så hemma och jag ville så gärna följa med dem. Jag såg fram emot det och jag brydde mig inte om mitt liv som låg bakom mig för jag visste att det skulle vara okej för alla att jag beslöt att stanna hos de här trevliga varelserna. En av killarna som kom för att hälsa mig välkommen tittade plötsligt på mig och sa till mig att jag behövde återvända för att det inte var dags för mig att följa med dem. Det var en känsla av sorg som kom över mig för jag ville inte återvända. Sen kom en känsla av förvirring och obeslutsamhet över mig. Jag hade ställts inför valet att återvända eller att stanna med dem. Djupt i mitt hjärta visste jag att jag inte ville återvända för jag kände inte något behov av det.

Jag behövde ingen och ingenting där borta, men han försäkrade mig att de alla skulle vara där för att ta emot mig när det var dags för mig att komma tillbaka igen. Han gjorde det fullständigt klart för mig att det var okej för mig att följa med dem men han trodde inte att det skulle vara ett bra beslut för mig att göra det. Han gjorde det också väldigt väldigt klart för mig att när jag en gång hade svävat ut ur tunneln så skulle jag inte kunna återvända och jag skulle vara med dem för evigt. Vilket var helt okej för mig. Flickan som kom för att välkomna mig ville inte att jag skulle gå men han gav henne en blick som om för att säga ta dig samman och gör det här lättare för henne (som var jag) att besluta. Jag kunde inte riktigt höra hans tankar men jag kunde se uttrycket i hans ansikte. Alla log igen och min kropp svävade baklänges tills jag inte kunde se dem längre. Jag var inte längre i tunneln och det kändes som om ett sug drog mig tillbaka ner i min kropp på operationsbordet. Jag vaknade och hörde doktorn ropa mitt namn.

Jag behövde berätta den här historien för någon för jag berättade för min mor senare den dagen vad jag hade upplevt och hon avfärdade det fullständigt och sa till mig att det alltihop var fantasier och att jag måste glömma allt om det där och inte berätta det för någon. Hon sa till mig att jag bara inbillade mig saker och att ingenting av det var sant. Men det var svårt för mig att förtränga det för jag visste att det som jag hade upplevt var lika verkligt som när hon och jag pratade i det ögonblicket. Jag kan fortfarande se det som om det just hade hänt.